Mancarrón con salsa

Mancarrón är en av de större öarna i ögruppen Solentiname. Vi bodde hos en familj med mamma Lidia och hennes tre barn och man. Vi pratade ganska mycket med den äldre dottern som är 17 âr gammal, Daniela. Solentinameöarna är alla gröna med fullt av träd och buskar och fâ familjer bor här. Här finns väldigt fâ ställen med elektricitet och det finns knappt nâgot rinnande vatten, utan man tvättar sig med vattnet frân sjön. Pâ kvällen brukade vi gâ runt med ficklampa eller stearinljus. Det blir mörkt redan vid 18-tiden. Lidia lagade mat ât oss pâ morgonen och eftermiddagen och vi njöt väldigt mycket av de 2 dagarna som vi stannade pâ ön. Vi satt mest och tittade ut över sjön, tog foton och strövade runt lite. Vi intervjuade (filmade) en arkitekt som vi lärde känna pâ ön som arbetar med att âterbygga kyrkan som har finns pâ ön. En väldigt intressant historia om kyrkan och om arkitekten i sig.

Vi âkte sedan tillbaka till San Carlos där vi samma dag tog bâten till staden El Castillo (betyder slottet) där vi besökte ett fort som spanjorerna byggt pâ 1600-talet för att kämpa mot piraterna som kom för att erövra. Halva byn var byggd pâ sjön och resten inât land. Otroligt fin by med färgglada trähus och massa barn som sprang runt. Man kunde pâ natten känna hur golvet under oss rörde pâ sig i och med att hotellet var byggt pâ sjön. Detta hotell sköttes även av en familj med barn. Vi var de enda gästerna. Vi stannade 2 dagar här för att ännu en gâng âka tillbaka till San Carlos, tredje gângen gilt. Vi började till och med känna igen ansikten i San Carlos.

Samma morgon tog vi bussen till Bluefields där vi är nu. 7 timmar pâ buss med cumbiamusik i bakgrunden, cowboys med stora knivar fästa vid byxorna, hönor och massa mat. När vi kom fram till staden El Rama ât vi pâ en restaurang och sedan sov vi pâ ett hotell vid hamnen. Det blev inte sâ mycket sovande eftersom de festar här pâ söndagar. Idag tog vi la panga (bâten) frân El Rama till Bluefields där vi är idag, men det känns som det kunde ha varit för en vecka sedan dâ varje dag innehâller sâ mycket nytt. Att âka el panga var en upplevelse: 20 personer i en liten trämotorbât i 2 timmar i full fart genom floden El río escondido. Jag trodde att jag skulle frysa ihjäl sâ jag gömde mig under plastet där de hade packat ihop resväskorna. Jag hade tur som gömt mig vid väskorna för det började ösregna och plastet räckte bara till oss pâ första raden och lite ât de pâ andra raden. Resten blev blöta. Här i Bluefields är de flesta mulatter och en hel del pratar engelska eftersom det tillhörde England ett tag. Pâ onsdag ska vi vidare till Corn Island som ska vara nâgot av ett paradis.

Vi har blivit tjocka för maten här gör en tjock. Bara för att sätta pricken pâ i:et ska vi iväg och undersöka ett kännt bageri som finns här. 

Mancarrón es una de las islas del Archipiélago Solentiname. Las 32 islas son verdes llenas de árboles. Vive muy poca gente aquí y casi no hay electricidad y el agua para lavarse es del lago. Nos lavamos con el agua del lago y para salir por la noche andábamos con una linterna o con velas. Oscurece ya a las seis de la tarde. Vivíamos en casa de una familia que nos dio de comer y que también nos contaba historias sobre la isla. Hablabamos más con la madre Lidia y la hija Daniela de 17 años. Conocimos el arquitecto que se encarga de la reforma de la iglesia de la isla y lo entrevistamos filmando. Tanto la historia de la iglesia como su propia es muy interesante. Nos quedamos 2 días en la isla mirando el lago, dando paseos, haciendo fotosíntesis...

Después volvimos a San Carlos para el mismo día pillar otro bote a la ciudad El Castillo para visitar la fortaleza construida por los españoles en el siglo XVII para proteger el territorio contra los piratas. El pueblo es lindísimo con casas de colores construidas encima del lago, niños, gallinas, baseball ... Uno sentía la casa bailar al dormir. Después de dos días como las únicas turistas del pueblo volvimos a San Carlos... por tercera vez. Ya reconocíamos caras y casi me pasó por la cabeza repartir mi curriculum por la zona de los pescadores.

Al final nos fuimos la misma mañana con el autobús a la ciudad El Rama. / horas de cumbia, cowboys con sables, gallinas, pollos frito de todo y un dolor de la cola. En el Rama tuvimos que pasar una noche para poder pillar la panga para pasar el Río Escondido para acabar donde estamos ahora, en Bluefields. La experiencia en la panga es memorable ya que pensé que me iba a morir del frío al mismo tiempo que el viento me hacía un lifting de la cara. Era insoportable estar así 2 horas así que decidí esconderme debajo del plástico negro con las maletas. Así no tenía frío y además no me tocó la lluvía que dejó las últimas filas de los 20 pasajeros empapapados. Aquí en Bluefields son mulatos y hablan inglés, no todos pueeee!

Aquí nos tenemos que quedar hasta el miércoles para seguir a Corn Islands que dicen es un paraíso caribeño! :o Nos hemos engordado mucho porque aquí la comida te transforma a un gallo pinto. Para celebrar vamos a ir a investigar una panadería famosa de la ciudad.