Laguna de Perlas är en liten by med små stenhus med metalltak och en liten gata gjord av sand. Vi hamnade i denna lilla by just när det var påskhelg så folk från Bluefields och El Rama var och firade sina semesterdagar här vilket innebar att det inte var lätt att hitta hotellrum. Efter att ha gått gatan av sand fram och tillbaka några gånger hittade vi till slut ett litet hotellrum som var ganska smutsigt och badrummet hade ingen dörr. Det var fullt av mygg och jag hade ca 26 nya myggbett morgonen därpå.
Vi gick iväg för att äta i ett litet trähus där Miss Cherry bodde i byn. Hon är en ca 30-årig kvinna som lagar en utsökt mat. Vi åt räkor med tomat och löksås, ris och friterade bananer för en väldigt billig peng. Under måltiden lärde vi känna ett rastafaripar som berättade för oss hur vi skulle promenera för att komma till Awas, byns närmsta strand. Vi gick dit tills fot från Laguna de Perlas och det tog oss ca 20 minuter. Det var faktiskt ingen större upplevelse i och med att det var fullpackat med folk som alla skulle i och bada i det brunfärgade vattnet. Vi gick förbi en 30 olika matstånd som sålde friterad mat och som tävlade om vem som hade musiken på högsta volym.
Vi bestämde oss således att sätta oss i en bar-restaurang som fanns i början av stranden och därifrån kunde vi titta på spektaklet på stranden medan vi sörplade på våra läskedrycker. Adina kom för att prata med oss medan vi satt där i baren. Hon jobbar i baren som servitris, men även som sociolog och berättade på så vis för oss om de olika urinvånarna i området. Hon berättade för oss att hennes tre barn har blivit vuxna och utflugna ur hemmet och därför känner hon sig ensam och föredrar att jobba så mycket som möjligt. Nyligen påbörjade hon ett nytt projekt i ett ong med arbetet att få småbarn att gå i skolan och få deras grundläggande undervisning och inte spendera hela dagarna med att hjälpa föräldrarna att jobba för familjeekonomin.
Efter att ha varit 2 dagar i Laguna de Perlas och efter att ha handlat mat och ingefärakex hon Miss Cherry bestämde vi oss för att återvända till Bluefields för att sedan fortsätta till Managua. I båten tillbaka till Bluefields lärde vi känna Claudia och Delbor, ett par från Managua. Tillsammans reste vi i buss, först till El Rama och sedan vidare till Managua.
Managua är en stad som inte är alltför vacker, men detta beror till stor del på den stora jordbävningen som ägde rum 1972 och förstörde staden. Vi kom fram till Managua en lördagskväll och på söndagen fanns det inget att göra. Som tur var bjöd Claudia oss hem till henne och sedan hem till Delbors systers hus. Delbor och hans familj kommer ursprungligen från Bluefields. De var 15 syskon, men 5 av de dog.
På söndagen kom de och hämtade upp oss i bilen och vi åkte hem till Delbors syrra som heter Carmen. Hon är gift med en dansk och man kunde se att de hade det bra ställt för de hade ett fint hus med vackra tavlor och hästpriser. Vi fick aldrig träffa mannen, men vi såg några foton på honom och han är väldigt mycket äldre än Carmen, hans fru. De har flera barn ihop. Carmen älskar att sjunga när hon lagar mat. Elvis, hennes bror som var på besök från Blueileds sjöng även han med. Vi blev imponerade av hur han kunde komma ihåg så många sångtexter, men han berättade att det kom bara av sig själv. Den äldsta brodern i syskonskaran var också på besök hos Carmen tillsammans med hans fru och två barn.
Efter att Carmen hade gett mat till sina barn så satte hon igång att förbereda mat som vi skulle ta oss med på en utflykt till Xiloá som är en lagun som ligger nära Managua. Vi hade det väldigt roligt tillsammans med familjen när vi grillade och skrattade ihop. Vi pratade mest med Claudia som berättade för oss alltifrån varför Carmens älskares bror och fru var med oss på utflykten till att avslöja att hennes förre dette makes far är den kända författaren Pablo Antonio Cuadra. Xiloá var fullpackat med folk och vi fick till och med skåda en överviktig full man som mer eller mindre fastnade i gyttjan då han inte klarade att hålla sig på benen när han skulle ta sig ur vattnet.
Den andra dagen i Managua åkte vi till Nationalbiblioteket för att ta foton på en bok som vi behöver till dokumentärfilmen vi ska göra om Marcos, arkitekten som vi lärde känna på ön Mancarrón för några veckor sedan. Vi besökte även Revolutionstorget där vi kunde skåda San Francisco kyrkan som man inte längre får gå in i i och med att den har en viss risk att falla ihop. Klockvisarna på kyrkan stod fortfarande kvar på det klockslaget när jordbävningen ägde rum för 39 år sedan. På eftermiddagen gick vi runt i staden och letade efter ett par hårddiskar vi behövde för att spara våra foton på.
Vi fortsatte äventyret till Granada som är en kolonial stad som ligger en timme från Managua. Det är en ytterst vacker stad och här bodde vi hos en familj som hyr ut några rum i deras hus. Det var ett av de fulaste rummen vi haft under hela resan, men vi stannade på hotellet för att vi tyckte så mycket om Maria, kvinnan som hyrde ut rummen. Maria har ett stort hjärta och dessutom har hon massa intressanta teman som hon gärna delar med sig av såsom till exempel åsikter i kvinnofrågor. Första dagen ägnade vi åt att lära känna Granada och dagen efter åkte vi till Apoyolagunen som är otroligt vacker. Vi badade i detta genomskinliga och lugna vatten. Dagen efter besökte vi Masaya som ligger en haltimme utanför Granada för att besöka hantverksmarknaden i staden, men för övrigt fanns det inte mycket att göra där som turist.
I Granada blev jag magsjuk för första gången, men jag fick ett stort stöd av Vicky som stannade inne med mig nästan hela dagen. Dagen efter mådde jag mycket bättre och för första gängen under en lång tid gick vi ut på kvällen. Först åt vi middag med Enrique som är en hantverkare från Managua som också hyrde ett rum hos Maria. Han berättade för oss att när jordbävningen skakade om Managua 1972 så var Enrique enbart 5 år gammal. Han sov i samma säng som sin mamma i ett litet trähus. Huset rasade inte samman men hans mamma räddade ändå dem genom att hejda trägarderoben från att falla över dem. På kvällen stack vi till La Conchis för att lyssna på en live grupp som spelade lugn musik och där kom vi i kontakt med en grupp av trevliga människor. Vi skålade med ett glas ron för att fira att jag var frisk i magen. Vi gick iväg för att äta i ett litet trähus där Miss Cherry bodde i byn. Hon är en ca 30-årig kvinna som lagar en utsökt mat. Vi åt räkor med tomat och löksås, ris och friterade bananer för en väldigt billig peng. Under måltiden lärde vi känna ett rastafaripar som berättade för oss hur vi skulle promenera för att komma till Awas, byns närmsta strand. Vi gick dit tills fot från Laguna de Perlas och det tog oss ca 20 minuter. Det var faktiskt ingen större upplevelse i och med att det var fullpackat med folk som alla skulle i och bada i det brunfärgade vattnet. Vi gick förbi en 30 olika matstånd som sålde friterad mat och som tävlade om vem som hade musiken på högsta volym.
Vi bestämde oss således att sätta oss i en bar-restaurang som fanns i början av stranden och därifrån kunde vi titta på spektaklet på stranden medan vi sörplade på våra läskedrycker. Adina kom för att prata med oss medan vi satt där i baren. Hon jobbar i baren som servitris, men även som sociolog och berättade på så vis för oss om de olika urinvånarna i området. Hon berättade för oss att hennes tre barn har blivit vuxna och utflugna ur hemmet och därför känner hon sig ensam och föredrar att jobba så mycket som möjligt. Nyligen påbörjade hon ett nytt projekt i ett ong med arbetet att få småbarn att gå i skolan och få deras grundläggande undervisning och inte spendera hela dagarna med att hjälpa föräldrarna att jobba för familjeekonomin.
Efter att ha varit 2 dagar i Laguna de Perlas och efter att ha handlat mat och ingefärakex hon Miss Cherry bestämde vi oss för att återvända till Bluefields för att sedan fortsätta till Managua. I båten tillbaka till Bluefields lärde vi känna Claudia och Delbor, ett par från Managua. Tillsammans reste vi i buss, först till El Rama och sedan vidare till Managua.
Managua är en stad som inte är alltför vacker, men detta beror till stor del på den stora jordbävningen som ägde rum 1972 och förstörde staden. Vi kom fram till Managua en lördagskväll och på söndagen fanns det inget att göra. Som tur var bjöd Claudia oss hem till henne och sedan hem till Delbors systers hus. Delbor och hans familj kommer ursprungligen från Bluefields. De var 15 syskon, men 5 av de dog.
På söndagen kom de och hämtade upp oss i bilen och vi åkte hem till Delbors syrra som heter Carmen. Hon är gift med en dansk och man kunde se att de hade det bra ställt för de hade ett fint hus med vackra tavlor och hästpriser. Vi fick aldrig träffa mannen, men vi såg några foton på honom och han är väldigt mycket äldre än Carmen, hans fru. De har flera barn ihop. Carmen älskar att sjunga när hon lagar mat. Elvis, hennes bror som var på besök från Blueileds sjöng även han med. Vi blev imponerade av hur han kunde komma ihåg så många sångtexter, men han berättade att det kom bara av sig själv. Den äldsta brodern i syskonskaran var också på besök hos Carmen tillsammans med hans fru och två barn.
Efter att Carmen hade gett mat till sina barn så satte hon igång att förbereda mat som vi skulle ta oss med på en utflykt till Xiloá som är en lagun som ligger nära Managua. Vi hade det väldigt roligt tillsammans med familjen när vi grillade och skrattade ihop. Vi pratade mest med Claudia som berättade för oss alltifrån varför Carmens älskares bror och fru var med oss på utflykten till att avslöja att hennes förre dette makes far är den kända författaren Pablo Antonio Cuadra. Xiloá var fullpackat med folk och vi fick till och med skåda en överviktig full man som mer eller mindre fastnade i gyttjan då han inte klarade att hålla sig på benen när han skulle ta sig ur vattnet.
Den andra dagen i Managua åkte vi till Nationalbiblioteket för att ta foton på en bok som vi behöver till dokumentärfilmen vi ska göra om Marcos, arkitekten som vi lärde känna på ön Mancarrón för några veckor sedan. Vi besökte även Revolutionstorget där vi kunde skåda San Francisco kyrkan som man inte längre får gå in i i och med att den har en viss risk att falla ihop. Klockvisarna på kyrkan stod fortfarande kvar på det klockslaget när jordbävningen ägde rum för 39 år sedan. På eftermiddagen gick vi runt i staden och letade efter ett par hårddiskar vi behövde för att spara våra foton på.
Vi fortsatte äventyret till Granada som är en kolonial stad som ligger en timme från Managua. Det är en ytterst vacker stad och här bodde vi hos en familj som hyr ut några rum i deras hus. Det var ett av de fulaste rummen vi haft under hela resan, men vi stannade på hotellet för att vi tyckte så mycket om Maria, kvinnan som hyrde ut rummen. Maria har ett stort hjärta och dessutom har hon massa intressanta teman som hon gärna delar med sig av såsom till exempel åsikter i kvinnofrågor. Första dagen ägnade vi åt att lära känna Granada och dagen efter åkte vi till Apoyolagunen som är otroligt vacker. Vi badade i detta genomskinliga och lugna vatten. Dagen efter besökte vi Masaya som ligger en haltimme utanför Granada för att besöka hantverksmarknaden i staden, men för övrigt fanns det inte mycket att göra där som turist.
Vi sade adjö till Maria och Granada för att fortsätta till León där vi är nu. Det är en positiv och fin stad och man känner av den ungdomliga atmosfären mycket på grund av att det är en universitetsstad. Vi gick med på en gratis historisk tour i staden som organiserades av en association som jobbar med att medvetenheten ska öka för att inte stödja den olagliga handeln av vilda djurarter. Guiden, Karen, som är 22 år gammal gjorde ett väldigt bra jobb som guide och hon berättade om hur León hade haft ett revolutionärt och liberalt ställningstagande under Somozas diktatur.
På eftermiddagen träffade vi José Roberto som är känd som "The Teacher". Han säljer halsband och armband och han berättade massa historier för oss om hans mor, hans tro till gud och massvis med andra historier. Han till och med sjöng för oss. Jag blev alldeles förälskad i hans leende som utstrålade en alldeles äkta glädje och detta med vetskapen att han har levt ett ganska svårt liv rent ekonomiskt sett. Det bör nämnas att han har 26 syskon. 7 av dem är av hans mamma och resten av andra kvinnor. Jag köpte ett fint halsband av honom av röda frö och jag är säker på att det har en positiv energi i sig.
--------------
Laguna de Perlas es un pueblecito con casitas simples y una calle de arena. Justamente acabamos aquí durante la Semana Santa y mucha gente de Bluefields y El Rama había venido para celebrar las vacaciones aquí. No fue del todo fácil encontrar un lugar donde dormir pero después de patear la calle de arena para arriba y para abajo acabamos en un hotel con un cuarto medio sucio con baño sin puerta lleno de mosquitos. Me levanté con 26 nuevas picaduras y las sábanas con sangre.
Fuimos a comer a una casita donde vivía Miss Cherry que es una mujer de más o menos 30 años que cocina comida deliciosa. Comimos gambas en salsa de cebolla y tomate, arroz y tostones por un precio muy humilde. En la comida conocimos a una pareja de rastafari que nos contó como llegar a Awas, la playa mas cerca del pueblo. Fuimos andando hasta ahí unos veinte minutos desde Laguna de Perlas. No nos gustó mucho porque estaba llena de gente y el agua era color marrón. Pasamos por los 30 puestos de comida de fritanga donde cada uno tenía su propio equipo de música para mostrar la capacidad de sus altavoces con reggeaton de diferentes ritmos.
Ya que el ambiente era muy cargado e intenso decidimos ir al único bar restaurante fijo al principio de la playa con una distancia justa para poder observar el espectáculo, pero no formar parte de él. Mientras nos tomábamos nuestros refrescos que aquí se llaman frescos nos habló una mujer llamada Adina que aparte de ser la camarera, es socióloga y sabe mucho de los diferentes pueblos indígenas de la zona. Adina nos contó que le gusta mucho trabajar y como sus 3 hijos han salido de casa se siente sola y quiere trabajar mas. Recién empezó un nuevo proyecto en un ONG para hacer que los niños pobres vayan a la escuela y que no estén obligados a trabajar todo el día para aportar a la economía familiar.
Después de 2 días en la Laguna de Perlas y después de haber pasado 2 veces por donde Cherry en un día, decidimos volver a Bluefields para después seguir hasta Managua. En la panga de vuelta a Bluefields conocimos a Claudia y Delbor, una pareja de Managua. Juntos hicimos el viaje en autobús, primero hacia El Rama y después a Managua.
Managua es una ciudad no demasiado bonita estéticamente y esto depende mucho del gran terremoto de 1972 que destruyó la ciudad por completo. Llegamos a Managua un sábado por la noche y el domingo no había nada que hacer. Claudia decidió invitarnos a pasar el domingo con ella y la familia de Delbor que son todos originalmente de Bluefileds. De hecho Delbor tiene 10 hermanos y tenia 5 mas que ya no están aquí en la tierra.
El domingo nos recogieron al medio día en nuestro hostel y fuimos a casa de una de las hermanas de Delbor que esta casada con un danés que parece tener mucha plata porque la casa era bien linda y tenían varios cuadros y premios hípicos. No conocimos al marido pero vimos alguna foto y era mucho mayor que Carmen, la hermana de Delbor. Carmen tiene varios hijos y le encanta cantar mientras cocina. Cantando junto con su hermano, Elvis que estaba de visita de Bluefields. Elvis canta de hecho muy bien y sabe las letras de la mayoria de las canciones de memoria. Nos impresionó. El nos contó que las letras salen por sí sola sin que el tenga que pensar. Tambien estaba de visita en Mangua el hermano mayor de Carmen, Delbor y Elvis con su mujer Esperanza y dos de sus hijos.
Después de que habían dado de comer a los hijos y haber preparado otra comida para llevarnos para una barbacoa fuimos en dos coches a Xiloá que es una laguna cerca de Managua. Nos la pasamos pipa con la familia comiendo y hablando. Claudia nos contó muchas historias, todo desde por qué estaba el hermano del amante de Carmen con nosotros en esta excursión hasta revelar que su exsuegro era el conocido escritor Pablo Antonio Cuadra. Xiloá estaba llena de gente, incluso llegamos a ver un hombre obeso borracho que no pudo salir de la laguna sin caerse en el lodo de la orilla de la laguna. Muy gracioso.
El segundo día en Managua fuimos a la biblioteca nacional de la ciudad para sacar fotos de un libro para utilizar en el documental de Marcos, el arquitecto que conocimos en la isla de Mancarrón hace unas semanas. Visitamos la Plaza de la Revolución donde se veía la iglesia San Francisco que ya no se puede entrar porque está con riesgo de derrumbe. El reloj de la iglesia quedó parado en la hora que se inició el terremoto hace 39 años. También fuimos de compras de unos discos duros para almacenar nuestras fotos.
Para seguir nuestra aventura nos fuimos a Granada que es una ciudad colonial a una hora de Managua. Es una ciudad preciosa y aquí pasamos unos días en casa de una familia que alquila unos cuartos. Era uno de los cuartos mas feos que habíamos tenido hasta ahora. Sin embargo nos quedamos en el hostal porque la mujer que lo llevaba, María, era un corazón y además tenía opiniones de muchos temas relacionados con la mujer. Nos pasamos varios buenos momentos con María. Recorrimos la ciudad el primer día y el segundo día fuimos a la Laguna de Apoyo que es una laguna hermosa con agua cristalina y tranquila. El día siguiente visitamos la ciudad Masaya, media hora de Granada. Ahí visitamos el mercado de artesanía pero bueno no hay mucho que hacer en Masaya como turista.
En Granada me enfermé un día entero del estómago pero tuve el gran apoyo de Vicky que se quedó a mi lado todo el día. La noche al día siguiente ya me sentía recuperada y salimos por primera vez en mucho tiempo. Primero fuimos a cenar con Enrique que conocimos en el hotel de María. Enrique es un artesano de Managua y nos contó su experiencia del terremoto de 1972. Él entonces tenía 5 años y dormía en la misma cama que su mamá cuando emezaron los temblores. Vivían en una casa de madera que no se derrumbó y su mamá salvó la vida de los dos cuando atajó el ropero de madera que estaba a punto de caerles encima. Fuimos a La Conchis por la noche para escuchar un grupo de música en vivo y acabamos hablando con un grupito de gente y nos tomamos un ron para celebrar que ya estaba bien de la panza.Fuimos a comer a una casita donde vivía Miss Cherry que es una mujer de más o menos 30 años que cocina comida deliciosa. Comimos gambas en salsa de cebolla y tomate, arroz y tostones por un precio muy humilde. En la comida conocimos a una pareja de rastafari que nos contó como llegar a Awas, la playa mas cerca del pueblo. Fuimos andando hasta ahí unos veinte minutos desde Laguna de Perlas. No nos gustó mucho porque estaba llena de gente y el agua era color marrón. Pasamos por los 30 puestos de comida de fritanga donde cada uno tenía su propio equipo de música para mostrar la capacidad de sus altavoces con reggeaton de diferentes ritmos.
Ya que el ambiente era muy cargado e intenso decidimos ir al único bar restaurante fijo al principio de la playa con una distancia justa para poder observar el espectáculo, pero no formar parte de él. Mientras nos tomábamos nuestros refrescos que aquí se llaman frescos nos habló una mujer llamada Adina que aparte de ser la camarera, es socióloga y sabe mucho de los diferentes pueblos indígenas de la zona. Adina nos contó que le gusta mucho trabajar y como sus 3 hijos han salido de casa se siente sola y quiere trabajar mas. Recién empezó un nuevo proyecto en un ONG para hacer que los niños pobres vayan a la escuela y que no estén obligados a trabajar todo el día para aportar a la economía familiar.
Después de 2 días en la Laguna de Perlas y después de haber pasado 2 veces por donde Cherry en un día, decidimos volver a Bluefields para después seguir hasta Managua. En la panga de vuelta a Bluefields conocimos a Claudia y Delbor, una pareja de Managua. Juntos hicimos el viaje en autobús, primero hacia El Rama y después a Managua.
Managua es una ciudad no demasiado bonita estéticamente y esto depende mucho del gran terremoto de 1972 que destruyó la ciudad por completo. Llegamos a Managua un sábado por la noche y el domingo no había nada que hacer. Claudia decidió invitarnos a pasar el domingo con ella y la familia de Delbor que son todos originalmente de Bluefileds. De hecho Delbor tiene 10 hermanos y tenia 5 mas que ya no están aquí en la tierra.
El domingo nos recogieron al medio día en nuestro hostel y fuimos a casa de una de las hermanas de Delbor que esta casada con un danés que parece tener mucha plata porque la casa era bien linda y tenían varios cuadros y premios hípicos. No conocimos al marido pero vimos alguna foto y era mucho mayor que Carmen, la hermana de Delbor. Carmen tiene varios hijos y le encanta cantar mientras cocina. Cantando junto con su hermano, Elvis que estaba de visita de Bluefields. Elvis canta de hecho muy bien y sabe las letras de la mayoria de las canciones de memoria. Nos impresionó. El nos contó que las letras salen por sí sola sin que el tenga que pensar. Tambien estaba de visita en Mangua el hermano mayor de Carmen, Delbor y Elvis con su mujer Esperanza y dos de sus hijos.
Después de que habían dado de comer a los hijos y haber preparado otra comida para llevarnos para una barbacoa fuimos en dos coches a Xiloá que es una laguna cerca de Managua. Nos la pasamos pipa con la familia comiendo y hablando. Claudia nos contó muchas historias, todo desde por qué estaba el hermano del amante de Carmen con nosotros en esta excursión hasta revelar que su exsuegro era el conocido escritor Pablo Antonio Cuadra. Xiloá estaba llena de gente, incluso llegamos a ver un hombre obeso borracho que no pudo salir de la laguna sin caerse en el lodo de la orilla de la laguna. Muy gracioso.
El segundo día en Managua fuimos a la biblioteca nacional de la ciudad para sacar fotos de un libro para utilizar en el documental de Marcos, el arquitecto que conocimos en la isla de Mancarrón hace unas semanas. Visitamos la Plaza de la Revolución donde se veía la iglesia San Francisco que ya no se puede entrar porque está con riesgo de derrumbe. El reloj de la iglesia quedó parado en la hora que se inició el terremoto hace 39 años. También fuimos de compras de unos discos duros para almacenar nuestras fotos.
Para seguir nuestra aventura nos fuimos a Granada que es una ciudad colonial a una hora de Managua. Es una ciudad preciosa y aquí pasamos unos días en casa de una familia que alquila unos cuartos. Era uno de los cuartos mas feos que habíamos tenido hasta ahora. Sin embargo nos quedamos en el hostal porque la mujer que lo llevaba, María, era un corazón y además tenía opiniones de muchos temas relacionados con la mujer. Nos pasamos varios buenos momentos con María. Recorrimos la ciudad el primer día y el segundo día fuimos a la Laguna de Apoyo que es una laguna hermosa con agua cristalina y tranquila. El día siguiente visitamos la ciudad Masaya, media hora de Granada. Ahí visitamos el mercado de artesanía pero bueno no hay mucho que hacer en Masaya como turista.
Nos despedimos de María y Granada para continuar la ruta hasta León donde estamos ahora. Es una ciudad positiva y bonita. Se siente el ambiente joven y universitario. Fuimos a un tour histórico gratuito por la ciudad que organiza una asociación que trabaja para la conscientización de no fomentar el mercado de la venta de los animales silvestres. La guía, Karen, de 22 años es una mujercita que hizo su trabajo muy bien y nos informó como había sido la postura revolucionaria y liberal de León durante la dictadura de Somoza.
Por la tarde conocimos a José Roberto que es conocido con "El Teacher". Es un vendedor de artesanía en macramé y demás collares que nos entretuvo durante dos horas con historias suyas, su mamá y mil otros cuentos. Tenía una sonrisa que me enamoraba por la alegría que se veía salir de esa persona que al final lleva una vida bastante dura a nivel económico. No hay que olvidar contarles el detalle de que tiene 26 hermanos. 7 de ellos son de su mamá y el resto de otras mujeres. El Teacher cree en la palabra de Dios y nos cantó unas canciones religiosas muy lindas. Le compré un collar con semillas rojas y estoy segura que lleva muy buena energía.
Por la tarde conocimos a José Roberto que es conocido con "El Teacher". Es un vendedor de artesanía en macramé y demás collares que nos entretuvo durante dos horas con historias suyas, su mamá y mil otros cuentos. Tenía una sonrisa que me enamoraba por la alegría que se veía salir de esa persona que al final lleva una vida bastante dura a nivel económico. No hay que olvidar contarles el detalle de que tiene 26 hermanos. 7 de ellos son de su mamá y el resto de otras mujeres. El Teacher cree en la palabra de Dios y nos cantó unas canciones religiosas muy lindas. Le compré un collar con semillas rojas y estoy segura que lleva muy buena energía.
No hay comentarios:
Publicar un comentario