Desde Santa Ana visitamos el lago de Coatepeque que es muy lindo con sus alrededores de color verde. Sin embargo es un lugar muy exclusivo y parece ser que familias muy ricas de El Salvador ocuparon la parte más inaccesible para el ciudadano común y suelen llegar en helicópteros y zapatos de oro. Nosotras pudimos disfrutar la parte del lago que tiene botellas de Coca Cola y bolsas de papas fritas en el agua que no está mal dado que funcionan como guías visuales submarinas.
Ahí conocimos a Omar que se presentó como artista y nos explicó que primero había sido cantante de rancheras pero para ganar un público más joven empezó con el reggaeton. Además de ser artista es promotor de una compañía de teléfonos móviles y está altamente afectado por el facebook, haciendo "like" y "dislike" con el dedo para mostrar su estado de ánimo.
Omar mostró su gran interés en hablar con nosotras, ofreciéndonos dar una vuelta por el lago con su moto de agua azul y blanca. Nos explicó que eran sus colores preferidos "como la bandera de El Salvador", como su mochila y todo lo que contenía ahí dentro. Estábamos sentadas en el pasto a orillas del lago, y hasta ahí hizo ir al camarero del bar con unas cervezas que negamos, para después volver con agua de botella. Eso lo aceptamos, porque nos vino bien para el almuerzo que preparamos con guacamole y pan. Al estar comiendo a lo salvaje con nuestros tapers vino corriendo Omar de nuevo pero esta vez con dos platos de triángulos de tortas de vainilla con dos bolas grandes de helado. Gordas que somos nos metimos los trozos gigantes de dulce más rápido que la velocidad de la luz porque estaban ya en estado de derretimiento. Para acabar esta excursión tan multifacética al lago de Coatepeque, Omar nos cantó una ranchera con tres mariachis que encontró de casualidad, nos llevó de vuelta a Santa Ana escuchando sus canciones y hablando de cosas que uno puede "like" o "dislike".
Untitled from Rebecka Bíró on Vimeo.
Seguimos el viaje para Juayúa que forma parte de la denominada Ruta de las Flores donde se trabaja mucho con las cosechas de café. Juayúa es un pueblo acogedor y durante el fin de semana pudimos disfrutar de la feria gastronómica por el parque central. Al comernos un plato tradicional nos vino a hablar Esmeralda, una niña de 11 años que vende orquídeas en la plaza, igual que su mamá. Tiene varios hermanos, una de ellas con un retraso mental y otro medio ciego. Su padre es de la pandilla y no la reconoce como su hija. Al padre de su otro hermano lo mataron en las plantaciones de café. Va a la escuela, pero dijo que pronto dejaría de hacerlo porque no tiene suficiente dinero para comprarse lo que haca falta para los estudios. No tiene amigas ni amigos porque su mamá la prohíbe jugar con chicos ya que una niña de su barrio quedó embarazada con 12 años. El padre del bebé tenía unos 30. Al preguntarle si quería tener hijos como grande nos dijo: No, porque vaya a ser que salga el bebe con algún problema.
Visitamos el pueblo de Apaneca que es un poco más pequeño que Juayúa y desde allá caminamos hasta la Laguna Verde que es una laguna con agua fría y profunda y con nenúfares. Si no fuera por toda la basura en el agua y al lado sería una laguna hermosa. Preguntamos a la policía de turismo "Politur" si nos llevaban a casa y así fue. No tuvimos que caminar los 4 kilómetros de vuelta ni pillar el autobús desde Apaneca a Juayúa. Ataco es otro pueblo cerca de Juayúa con más o menos el mismo tamaño y tiene varios murales con motivos bonitos y coloridos. La Laguna de las Ninfas nos gustó, pero más el camino para llegar a ella que eran montañas entre las nubes vestidas con musgo.
En Juayúa también salimos una noche para un ron con un amigo de Sonsonate que conocimos en El Tunco. Vino acompañado con un amigo suyo que estudia electrónica en Tarragona, España. Nuestro amigo Rodrigo, nos explicó que tiene 14 tíos y con eso filosofamos sobre el papel de la mujer salvadoreña de antes y de hoy.
Después de más de dos meses en El Salvador, nos convertimos en unas expertas de las pupusas, por lo que nos creemos con los conocimientos necesarios para afirmar que en Juayúa, la pupusería de Conis es de las mejores del país.
El último día en El Salvador fue un muy especial ya que organizamos para vernos con la tía de mi amigo Mario. May vive en Ahuáchapán, a una hora de Juayúa, pero justamente como era un miércoles, iba a pasar el día en Apaneca, en casa de su prima Liz. Cada miércoles desde el año 1988 organizan en casa de Liz un comedor para los mayores que viven en pobreza en el pueblo. Vicky y yo ayudamos para servir los tamales y el chocolate caliente. Después del almuerzo fuimos con May a su pueblo, para visitar al papá de Mario y para conocer el centro de la ciudad: la catedral, el parque central, la mejor heladería del pueblo y el antiguo casino, ahora devenido en el "Centro para la Cultura y el Arte Doctor Alfredo Espino". Allá vimos una exposición de Don Quijote y conocimos a los directores del centro que nos contaron que durante los años de oro del casino, May había sido la reina de todos los concursos de belleza.
Al día siguiente al llegar a la frontera los policías salvadoreños nos preguntaron que es lo que más nos habíamos gustado con el país y contestamos al mismo tiempo: "La gente".
-------------------------------------------------
Det var inte helt lätt att ta farväl av El Tunco i och med att det hade varit vårt hem under de sista 3,5 veckorna. Just när vi lämnade hotellet träffade vi Mauricio, hotellets ägares bror. Vi kunde åka med honom till Santa Tecla och därifrån tog vi bussen till Santa Ana, en kommersiell stad som ligger 1,5 timme från San Salvador. I Santa Ana gick vi genast iväg för att handla lite nya kläder i en second hand-affär för våra plagg hade hunnit bli en aning uttöjda under resans gång. Vi övernattade på ett ställe som såg ut att vara ett hotell för kärleksträffar utan känslor. Vi lyckades få ned priset på rummet en aning och vi bad killen i receptionen att städa upp lite i, eller i alla fall i badrummet där inte ens toaletten var spolad efter siste man.
Ifrån Santa Ana besökte vi sjön Coatepeque som är ett vackert ställe med dess gröna omgivning. Däremot har delar av sjön blivit mycket exklusivt och det verkar som om väldigt rika familjer från San Salvador har köpt upp markområden som inte är så lättåtkomliga för den dödlige och de brukar komma i guldskor och helikopter till sina semesterställen. Vi kunde njuta av den delen av sjön som hade Coca Cola-burkar och chipspåsar i vattnet som inte alls är helt fel eftersom de fungerar som undervattensmärken så att man inte förvillar sig.
Där lärde vi känna Omar som presenterade sig som artist och förklarade för oss att han först hade varit rancheras-sångare, men för att vinna en yngre publik började han med reggaeton-musik. Förutom att vara artist jobbar han som promoter för ett mobiltelefonföretag och är otroligt påverkad av facebook då han använder tummen upp och ned, "likes" och "dislikes", för att visa sin sinnesstämning.
Omar visade ett stort intresse av att prata med oss genom att erbjuda oss en rundtur på sjön i hans blå- och vitfärgade vattenskoter. Han berättade för oss att dessa var hans favoritfärger som man även hittar i El Salvadors flagga, på hans ryggsäck och allt innehåll som han har i den. Vi satt i sjöns strandkant när restaurangens kypare kommer förbi med ett par öl till oss skickade av Omar, som vi sade nej till. Ett par minuter senare kom han tillbaks med ett par vattenflaskor som vi tog emot för att skölja ned maten vi hade förberett med bröd och guacamole. När vi satt där och tuggade på vår picknick-mat kom Omar springandes, men denna gång med två portioner av en jätte stor vaniljetårta med glass. Som två tjockisar tryckte vi i oss efterrätten snabbare en ljusets hastighet eftersom glassen höll på att smälta. För att avsluta denna innehållsrika dag vid sjön Coatepeque, sjöng Omar för oss tillsammans med tre mariachis som han hade träffat på av en slump. Han skjutsade oss sedan tillbaka till Santa Ana där vi lyssnade till hans låtar och pratade om saker som man kan ge ett "like" eller ett "dislike" till.
Untitled from Rebecka Bíró on Vimeo.
Vi fortsatte resan till Juayúa som är en del av den så kallade Blomstervägen där man arbetar mycket inom kaffeodlingar. Juayúa är en mysig liten by som under helgerna anordnar en stor matmässa vid centralparken som vi kunde njuta av. När vi satt och åt en traditionell maträtt kom Esperalda, en 11-årig flicka, fram till oss och pratade. Hon säljer orkidéer på torget precis som mamman. Hon har flera syskon, ett av dem är förståndshandikappat och ett annat är halvt blind. Hennes pappa är en gängmedlem som inte anser att hon är hans dotter. Pappan till ett av hennes syskon mördades ute på ett kaffeplantage. Hon går i skolan, men berättade att hon snart inte skulle kunna fortsätta för att hennes mamma inte har tillräckligt mycket pengar för att betala skolmaterialet. Hon har inga kompisar för att mamman förbjuder henne att ha killkompisar eftersom en flicka i området där de bor blev gravid när hon var 12 år gammal. Pappan till barnet var cirka 30 år gammal. När vi frågade henne om hon skulle vilja ha barn när hon blir stor svarade hon: Nej, för vem vet om barnet föds med något problem.
Vi besökte byn Apaneca som är en aning mindre än Juayúa och därifrån promenerade vi till den Gröna Lagunen som är en lagun med kallt och djupt vatten med näckrosor. Om det inte vore för allt skräp i vattnet och runt omkring skulle det vara ett vackert ställe. Vi frågade turistpolisen "Politur" om de kunde köra oss tillbaks till byn och det gjorde de så vi slapp gå de 4 kilometrarna tillbaka till Apaneca och ta bussen till Juayúa. Ataco är en annan by som ligger nära Juayúa som är mer eller mindre lika stor och här kan man skåda ett flertal snygga väggmålningar på fasaderna. Nymf-lagunen tyckte vi också om, men desto mer vägen dit som bjöd på berg mellan molnen som var helt täckta av mossa.
I Juayúa gick vi också ut en kväll för att dricka en rom tillsammans med en kompis från Sonsonate som vi hade lärt känna i El Tunco. Han kom tillsammans med en vän som läser elektronik i Tarragona, Spanien. Vår vän Rodrigo berättade för oss att han har 14 farbrödrar och med det filosoferade vi om kvinnans roll i El Salvador nu och då.
Efter drygt två månader i El Salvador blev vi nästan experter på maträtten pupusas och med det kan vi nästan med all säkerhet konstatera att i Juayúa serveras landets bästa pupusas på pupuseriarestaurangen Conis.
Den sista dagen i El Salvador var en mycket speciell sådan för vi kom överens med min kompis Marios faster May, för att träffas. Hon bor i Ahuáchapán, en timme från Juayúa, men just den dagen som var en onsdag skulle hon vara i Apaneca hemma hos kusinen Liz. Varje onsdag sedan 1988 organiseras hemma hos Liz en matsal för de äldre och fattigare i byn. Vicky och jag hjälpte till med att servera tamales och varm chocklad. Efter måltiden åkte vi med May till hennes stad för att hälsa på Marios pappa och för att lära känna dess centrum: katedralen, centralparken, den bästa glassen i staden och det gamla kasinot som numera är ett kulturellt centrum. Där såg vi en utställning om Don Quijote och vi pratade även med direktörerna som berättade att under kasinots guldålder hade May varit skönhetsdrottningen som vunnit alla tävlingar.
Dagen efter när vi kom fram till gränsen frågade den salvadorenska polisen oss vad vi hade tyckt bäst om i El Salvador och vi svarade samtidigt: "Folket".
No hay comentarios:
Publicar un comentario