Bueno...a ver donde estábamos... si, en León. Querido León cuánto no nos divertimos allá. Los últimos días en León nos dedicamos a hacer nada: filosofando en la piscina del hotel, comiendo pasteles del restaurante de enfrente, disfrutando de los últimos gallos pintos y yendo a Poneloya, una playa a una hora de la ciudad.. Una noche fuimos a bailar salsa en La Olla Quemada y casi pensamos que nadie nos iba a invitar a bailar, pero qué equivocadas estábamos. Acabamos bailando salsa, bachata y merengue hasta que se cerró el lugar para después seguir con amigos nuevos locales al único lugar "after" el one and only Camaleón!
Allí Rebecka avanzaba su técnica de reggaeton mientras Vicky hablaba con un veterinario cubano sobre la importancia de la lactosa para los terneros de edad temprana. La noche acabó tarddde y las dos chicas volvieron al hotel felices gracias a la mezcla regia de la salsa y el ron. Al día siguiente supuestamente íbamos a seguir el viaje para el próximo destino pero naaada de naaada de eso porque nos enteramos que el gran grupo Amalgama iba a tocar canciones revolucionarias en el bar Vía Vía. Obviamente era una ocasión para aprovechar y no hace falta mencionar que estábamos cansadas de la noche pasada. No hay que sentir vergüenza por estar en plena crisis de los 30 y no aguantar hasta las tantas. La noche fue animada y decidimos avanzar la noche con flor de caña y el Che. No podían faltar unos pasos Travolta en el Camaleón antes de meternos al sobre.
Ahora sí! Seguimos a Matagalpa el día siguiente y ya al salir de la estación de autobús conocimos al loro Lupe que tenía unos dueños que nos dieron la bienvenida a la ciudad. Matagalpa es una ciudad en la montaña y el clima es fresco y la gente es más blanca. Había comida diferente vegetariana y se vio que había varias propuestas de movimientos feministas y humanistas. Caminamos para arriba y para abajo en la ciudad, visitamos la casa-museo de Carlos Fonseca, el creador del Frente Sandinista para la Liberación Nacional en Nicaragua en los años '60. Fuimos con el autobús para visitar el Castillo de Chocolate en las afueras de Matagalpa pero resultó estar cerrado sin aviso. Dedicamos la tarde recogiendo treinta mil semillas de guanacaste de la carretera hasta llenar las mochilas. La idea era con eso hacer collares, ganar una fortuna y así nunca más tener que trabajar como esclavas del sistema pero... no supimos con qué agujerearlas. Los camioneros que trabajaban con el café en la carretera nos ayudaron a recolectar algunas. "Gracias señor muy amable!"
Estelí, tierra de cowboys, nos recibió a nosotras y a nuestra ¡todavía! presente nostalgia por haber dejado León. Una ciudad a dos horas de Matagalpa donde conocí todos los baños de sus restaurantes en un día. Lo primero que hicimos fue visitar el hospital público para hacerme un examen de orina. Doctor Noel nos atendió muy bien y me dio antibiótico. Cabe mencionar que tanto la consulta, el análisis y los medicamentos fueron completamente gratuitos, algo de lo que no cualquier país puede jactarse. Al llegar a Estelí celebramos con risas y "nos chocamos los cinco" por haber encontrado el hotel más barato de Nicaragua. El cuarto no era para tirar cohetes y aunque se veía bastante limpio pronto estábamos bien acompañadas de cucarachitas.
Sin embargo la gran sorpresa del hospedaje no fueron las cucarachas, tampoco la ducha de cárcel... ni siquiera la poca onda de la dueña. No podíamos creer la escena a las cinco de la mañana cuando 35 obreros que volvían de trabajar se pusieron en fila para la ducha de la cárcel con el reggaeton como banda sonora, mientras retumbaban todos los sonidos que un hombre puede llegar a crear. Nuestro cuarto miraba a los baños e incluso Vicky que tiene sueño de roca muerta se despertó para maldecirlos. Decidimos quedarnos en el hotel aún así ya que era económico con la pequeña modificación que también nos despertamos a las 4.30 cada mañana para llegar antes a los baños. Salimos listas para pasar el día a las 5.30 cada mañana durante los 4 días que nos quedamos en Estelí.
Ahí fuimos a la reserva cerro Tisey-Estanzuela durante 3 días seguidos. Visitamos la comunidad La Garnacha donde el agricultor Rafael nos dió un tour para mostrarnos el trabajo de agricultura ecológica que propone el pueblo: Proceso de lombricultura, cultivo de hortaliza orgánica y producción de quesos con leche de vaca y cabra. Estuvimos en dos miradores para observar las montañas hermosas que rodean la zona. Los pájaros nos sobrevolaban y nos sentimos privilegiadas por estar en ese lugar solas tan cerca del cielo con el sonido de sus alas llenando el silencio. Cuando íbamos a la cascada Estanzuela nos encontramos con Brian de 12 años y un Chatarrero que se nos pegaron como garrapatas. Brian tenía mil historias por contarnos porque ya trabajaba como vendedor de chicles, mecánico y supuestamente estudiaba también. El Chatarrero nos contó mil anécdotas también pero no entendimos ni una porque le faltaba la mitad de los dientes y hablaba más rápido que los martilleros de las subastas.
En Tisey también visitamos a Don Alberto Gutiérrez Girón, un artista de 78 años que tuvo un sueño revelador a los 8 años sobre unas figuras religiosas. Después de haber viajado por su país durante su juventud donde trabajaba entre otras cosas con el aceite de coco, decidió poner manos a la obra y realizar el sueño. Los últimos 30 años de su vida los pasó tallando la pared de la montaña con inscripciones y esculturas; elefantes de África, Jesu Cristo y la virgen, autoretratos, figuras de Sandino y flores etc
Tiene visitas de todo el mundo para ver sus obras y los ha contado a todos. Nosotras teníamos el número 15894 y 15895. Es un hombre muy excéntrico, y en su pequeño paraíso, tiene una casita pequeña de madera de 2x2 metros extremadamente ordenada que está apartada de la casa mayor, donde viven sus 4 hermanos, todos muy mayores. En su paraíso crece una cantidad mundialmente conocida de orquídeas. Nos perdimos al buscar la casa escondida de Don Alberto, pero él nos vió desde el monte porque se había ido para comprar un poco de azúcar. Cuando ya no sabíamos adónde ir escuchamos una voz desde lejos que decía "Paaaara acááá!!!"
Tiene visitas de todo el mundo para ver sus obras y los ha contado a todos. Nosotras teníamos el número 15894 y 15895. Es un hombre muy excéntrico, y en su pequeño paraíso, tiene una casita pequeña de madera de 2x2 metros extremadamente ordenada que está apartada de la casa mayor, donde viven sus 4 hermanos, todos muy mayores. En su paraíso crece una cantidad mundialmente conocida de orquídeas. Nos perdimos al buscar la casa escondida de Don Alberto, pero él nos vió desde el monte porque se había ido para comprar un poco de azúcar. Cuando ya no sabíamos adónde ir escuchamos una voz desde lejos que decía "Paaaara acááá!!!"
Vicky gritó "Ahí vaaaamos!!!" a la voz que podría ser la de Dios. Casi nos matamos al bajar de la cuesta que por equivocación habíamos subido y por fin vimos la cara morena con el pelo blanco al estilo Einstein desde lejos.
Nos recibió como un caballero abriendo los alambres de púa que separaban las tierras y limpiando el camino de hojas y ramas ya que nos habíamos metido en un camino equivocado que no era el camino.
Con este encuentro mágico con don Alberto entre truenos y sol volvimos a Estelí inundada y de ahí tomamos nuestro último batido de lujo del café de Luz y nos despedimos de nuestra querida Nicaragua. So long my love!
.......... (Jag är hemskt ledsen för den dåliga svenskan men Google translate hjälpte mig att skriva snabbare)
.......... (Jag är hemskt ledsen för den dåliga svenskan men Google translate hjälpte mig att skriva snabbare)
Låt se ... var var vi ... jo, i León. Kära Leon hur roli gt hade vi inte där. De senaste dagarna i Leon dediker ade vi åt att inte göra någonting: vi filosofer ade vid hotellets pool, åt pajer i re staurangen framför hotellet, besökte stranden Poneloya och njöt av vår sista gallo pinto . En natt gick vi och dansade salsa på stället La Ol la Quemada där vi trodde att vi inte skulle bli uppbjudna för dans, men där hade vi så fel. Vi dansade allt från salsa, bachata och mereng ue tills stället stängde och s edan fortsatte vi med våra nya lokala vänner till det enda stället "after" Kameleonten!
Rebecka avancerade sin teknik i reggaeton, medan Vicky prata de med en kubansk veterinär om hur viktigt laktosen är för kalvar. Natten blev lång och de två flickorna gick tillbaka till hotellet lyckliga med salsa och ron i blodet. Nästa dag skulle vi ha fortsatt resan till näst a destination, men det blev ingenting av det för att vi hade hört att den kända gruppen Amalgama skulle spela revoluti onära sånger i baren Via Via och trots att vi självklart var trötta f rån igårdagen stannade vi i León. Det finns ju ingen anledning att känna skam för att ha en 30-årskris och inte orka med för mycket nattaspring. Kvällen var trevl ig och vi bestämde oss för att fortsätta med flor de caña ron och Che. Givetvis fortsatte vi natten med Travolta-steg på Kameleonten innan vi bäddade ned oss för att sova.
Följande dag åkte vi till Matagalpa och när vi kom fram till busstationen träffades vi papegojan Lupe vars ägare välkomnade oss till staden. Matagalpa är en stad med berg, svalt klimat och människorna är mer vita. Här kunde vi äta vegetarisk mat och vi träffade på flera förslag inom feminism- och humanismrörelser. Vi gick upp och ner i staden, besökte huset/mu seet Carlos Fonseca, skaparen av den Sandinistiska Fronten f ör Nationell Frigörelse i Nicaragua på 60-talet. Vi tog bussen för att besöka Chokladslottet utanför Matagalpa men det visa de sig vara stängt utan förvarnin g.
Vi tillbringade eftermiddagen med att plocka upp trettiotusen fr ön från Guanacasteträdet som vi fyllde våra ryggsäckar med. Tanken var att göra halsband av fröna, att bli rika och att aldrig behöva arbeta som slavar i sys temet men ... vi visste inte hur vi skulle göra hål i dem. Lastbilschaufförerna som arbetade med kaffe på vägen var så vänliga att de hjä lpte oss att samla ihop frön.
Estelí, en stad två timmar från Matagalpa. Efter en dag i staden kände jag till alla restaurangernas toal etter. Det första vi gjorde var att besöka sjukhuset för att ta ett urinprov. Doktor Noel var himla snäll och gav mig antibiotika. Det är värt att nämna att både besöket, analysen, och medicinen var he lt fri, något som inte alla länder kan skryt a med.
I Estelí firade vi med skratt och "high five" för att hittade det billigaste hotelle t i Nicaragua. Rummet var kanske inte det vackraste, men det såg ganska rent ut fram till dess att vi kom på att vi delade rum med små kackerlackor.
Men den stora överraskningen var inte kackerlackorna, inte heller fängelseduschen och inte ens den sura ägarinnan. Vi blev alldeles utan talförmåga morgonen därpå när klockan fem på morgonen 35 murare återvände från arbetet för att köa till fängelseduschen med regga
Även Vicky som sover som en stock vaknade till och förbannade dem. Vi beslutade att bo kvar på hotellet eftersom det var billigt och det vi gjorde de följande 4 dagarna var att vakna vid 4.30 för att komma använda badrumnet innan de harklande männen skulle in och vi var redo att för dagens roligheter redan klockan 5.30.
Vi besökte även naturreservatet Tisey- Estanzuela under 3 dagar. I jordbrukssamhället Garnacha visade oss jordbrukaren Rafael oss hur de odlar ekologiskt och hur osttillve rkningen från ko och getmjölk går till.
Vi gick till två olika utsiktsplatser där vi kunde skåda de vackra bergen som omger området. Fåglarna flög ö ver oss och vi kände oss privilegierade att vara där en samma så nära himlen med ljude t av deras vingar som fyllde tystnaden.
När vi åkte till vattenfallet Estanzuela träffade vi 12-åriga Brian och en skrotsamlare som följde med oss som fästingen på en hund. Brian hade tusen histori er att berätta, eftersom han arbetar som tuggummiförsäljare och mekaniker. Skrothandlaren berättade också tusen berättelser, men vi förstod inte nycket av dem eftersom han saknade hälften av tänderna och pratade snabba re än en auktionist.
I Tisey besökte vi Don Alberto Gutierrez Girón, en 78-årig k onstnär som hade en avslöjande dröm vid 8-årsåldern. Efter att ha rest runt i landet under sin ungdom där han bland annat arbetade med kokosolja, bestämde han sig för att förverkliga drömmen.
De sista 30 åren av sitt liv tillbringade han med att snida bergsväggen med insk riptioner och skulpturer, elef anter i Afrika, Jesus Kristus och jungfru Maria, självporträtt, sandinistiska figurer och blommor etc
Besökare från hela världen har sett hans verk. Vi var besökare nummer 15.894 och 15.895. Don Alberto är väldigt excentrisk, och i hans lilla paradis bor han i ett litet trähus på 2x2 meter som ligger bredvid det större huset där hans 4 bröder och systrar bor.
I hans paradis växer orkidéer kända över hela världen. Vi gick vilse när vi letade efter Don Albertos hus som ligger gömt i skogen. Han kunde däremot se oss eftersom han hade gått för att köpa lite socker. Vi hörde hans röst från långt borta som skulle kunna ha varit Guds röst. Till slut såg vi hans mörka ansikte med hans vita Einsteinliknande hår på avstånd.
Som en gentleman hjälpte han oss igenom taggtrådsstaketet och r
Efter detta magiska möte med Don Alb
No hay comentarios:
Publicar un comentario