Nos gustó el centro de Tegus, como los locales llaman a su ciudad. Hay bastante pobreza aquí y lo que nos llamó mucho la atención es que en las puertas de los restaurantes habían carteles prohibiendo la entrada con armas e incluso lockers exlusivamente para guardarlas.
Fuimos al museo de identidad nacional pero fue terriblemente mal diseñado en todos los sentidos. Era como un libro en macroformato y tendrías que pasar la noche ahí adentro para leértelo todo. Pasamos dos días en Tegus pero rapidamente decidimos seguir para Tela en la costa caribeña del país. Visitamos la playa un día y el siguiente fuimos a Tornabé y Miami, que son dos pueblos garífunas, es decir una población descendiente de la isla de San Vicente, una mezcla de indígenas de amazonas y esclavos africanos. En Tornabé conocimos unos chicos que nos contaron sobre el proyecto que hay en Miami, el pueblo de al lado, para construir unos hoteles de lujo y campos de golf sin respetar las tierras que son de los locales. Miami es un pueblo que vive de la pesca y las casitas están hechas de paja y hojas de palmera.
Fuimos al museo de identidad nacional pero fue terriblemente mal diseñado en todos los sentidos. Era como un libro en macroformato y tendrías que pasar la noche ahí adentro para leértelo todo. Pasamos dos días en Tegus pero rapidamente decidimos seguir para Tela en la costa caribeña del país. Visitamos la playa un día y el siguiente fuimos a Tornabé y Miami, que son dos pueblos garífunas, es decir una población descendiente de la isla de San Vicente, una mezcla de indígenas de amazonas y esclavos africanos. En Tornabé conocimos unos chicos que nos contaron sobre el proyecto que hay en Miami, el pueblo de al lado, para construir unos hoteles de lujo y campos de golf sin respetar las tierras que son de los locales. Miami es un pueblo que vive de la pesca y las casitas están hechas de paja y hojas de palmera.
Visitamos también la Punta Izopo que está cerca de un pueblo garífuna, donde el guía Carlos nos llevó en barquito por el Río Plátano. Vimos mangles de cien años de edad y murciélagos de frutas. Carlos sabía mucho de los nombres de las plantas y también donde se escondían los animales del bosque. De pronto nos dijo "Mira ese árbol allá, ven algún animal?" No vimos nada, pero al acercarnos al árbol se fueron volando cientos de murciélagos de fruta que tienen el mismo color que el tronco. Vimos árboles con corteza que sangraba al cortarla. Fue mágico navegar entre la maleza y escuchar a Carlos hablando del pueblo, la familia y experiencias que uno no puede escuchar en la ciudad. Nos contó que una manta raya le había picado en dos ocasiones y una vez una serpiente venenosa. Dice que cuando la serpiente lo picó le quemaba todo el cuerpo como fuego y rápidamente se fue a buscar dos dientes de ajo, azúcar y malva. El dolor parece ser tremendo. No me gustaría experimentarlo.
Seguimos el viaje para La Ceiba donde estaban festejando el carnaval. Nos instalamos en un hotel en pleno centro que además de hotel era una panadería. Por la noche fuimos a ver los escenarios con música "punta" que es la tradicional en esta zona caribeña de Honduras. Habían concursos de baile donde la idea era sacar todos los atributos al máximo bailando "la cobra". También habían los típicos puestos de fritanga. Sin embargo la gente no andaba disfrazada como esperábamos. El día siguiente conocimos en el hotel dos chicos de Australia que nos dieron unos consejos sobre las islas de la costa. Nos hicieron cambiar la decisión de ir a Roatán en vez de Utila como teníamos pensado.
El viaje en barco para Roatán solamente duró una hora y media pero fue una escena de Tarantino de gente vomitando a todas direcciones. Decidí mantener los ojos cerrados para no ser influenciada. De hecho al comprar el ticket del barco ya nos dieron una pastilla de antimareo de regalo.
Roatán es una isla muy bonita. Experiencia Valerie: POR PRIMERA VEZ EN LA HISTORIA DE ESTE VIAJE NOS TUVIMOS QUE CAMBIAR DE HOTEL. Llegamos atraídas por el precio y al llegar nos enamoramos de la construcción surrealista de las varias plantas de madera una encima de otra sin leyes ni planificación lógica. Santiago con sus rastas negras, nos recibió con buena onda. El problema vino a la hora de empezar a preparar la cena en la cocina del lugar. No había agua, gas, cuchillos, nevera y muy poca luz. Bueno al final me quedé cortando la cebolla con mi cuchillo de bolsillo con murciélagos dando vuelta encima de mi cabeza. Acabé llorando y no se si fue por la cebolla o por la desesperación de la situación.
El día siguiente fuimos a un bungalow mucho más caro pero lindísimo. Estaba feliz con mi cocina privada, el suelo de madera y la hamaca. Hay que añadir que Roatán es caro y por eso era tan indispensable una cocina para la supervivencia. Aquí volvió la alegría y retomamos nuestra destreza culinaria de las primeras épocas del viaje. Los cinco días que nos quedamos en la isla hicimos snorkel y Vicky incluso invirtió en una inmersión de buceo. La experiencia del snorkel fue de cuento. Pudimos ir solas a aguas muy profundas desde la orilla de la playa y el escenario subacuático era fantástico con peces de colores y el coral famoso por su tamaño y belleza. El primer día que llegamos nos tiramos en la arena para descubrir que habían pequeñas moscas que nos dejaron llenas de picaduras. Así que desde ese día no hicimos otra cosa que estar en el agua.
Volvimos a La Ceiba para tomar el autobús para Copán Ruinas. Es una ciudad muy linda con las calles empedradas y techos de tejas. Se ve que esta ciudad ha podido crear cierta infraestructura y arquitectura a partir de que se descubrieran las ruinas mayas de Copán que están a 2 kilómetros de la ciudad. Conocimos a los artesanos Billy, Juancho y Rubén con quienes compartimos esos días. Vicky aprendió a hacer macramé y su primera obra que era una pulsera se la regaló a su buena amiga Rebecka. No se si fue por pena porque tuve que quedarme en el hotel 3 días por una intoxicación del jugo de tamarindo de la pupusera Doris.
Cuando ya me había recuperado de la panza fuimos a las ruinas. La experiencia fue inolvidable por la ciudad maya con sus grandes columnas de piedra talladas (que se llaman estelas). Y ahí nos encontramos con un curso de chicos de 7 años. En medio de este lugar tan mágico nos pusimos a jugar con los niños que no pararon de gritar "Rebe, Rebe!!!" y "Vicky,Vicky!!!". Encontramos un árbol de ceiba que nos impresionó por su altura y tamaño.
La misma mujer que me intoxicó, nos llegó a impresionar con su sonrisa y baleadas deliciosas. Las "baleadas" son el clásico hondureño y nuestra base alimentaria durante las semanas en el país. Constan de una tortilla de harina (como un panqueque grande), doblada por la mitad, y la mezcla básica que va por dentro son frijoles licuados, queso y crema. En la versión mejorada puede llevar palta o huevos, y así cambian de nombre: bolibaleada.
Cuenta la historia que llevan ese nombre porque una señora las vendía, y un día la balearon. Entonces, ya no era ir a comprar las tortillas de la señora, sino "voy a comprar tortillas a lo de la baleada". Lindo bautismo.
Doris y su hija se escaparon de la ciudad San Pedro Sula hace unos años por la amenaza de las maras. Están intentando volver a construir sus vidas en Copán y el pequeño negocio de comida en su casa es el trabajo que da un ingreso. La hija Mary que tiene 17 años estudia enfermería y quiere irse a Cuba con una beca para estudiar medicina. Todos los días trabaja con la mamá en el comedor y antes de eso fue vender ropa en la plaza. Vicky y yo nos encariñamos tanto con Doris que decidimos ayudarla para que su negocio sea más visible. Hicimos un cartel de color rosa fosforescente.
Nuestras últimas dos paradas en Honduras fueron los pueblos de montaña Gracias y Santa Rosa de Copán. En Gracias visitamos unos baños termales en la montaña que tenían diferentes piscinas con agua más o menos caliente.
---------------------------------
Hejsan Honduras och hejsan Tegucigalpa!
Vi tyckte om Tegus centrum. Tegus är förkortningen på huvudstadens namn som alla använder i dagligt tal. Här finns ganska stor fattigdom och vi reagerade när vi såg skyltarna vid restaurangernas ingångar om att vapen inte var tillåtna och att det till och med fanns säkerhetsskåp där ägaren kunde lämna dem medans han eller hon åt.
Vi besökte museet om nationell identitet, men det var otroligt dåligt formgivet i alla avseenden. Det var som att läsa en bok i makroformat och man skulle behöva sova över för att ta sig igenom allt. Vi stannade i Tegus i två dagar för att sedan snabbt åka vidare till den karibiska kusten till staden Tela. En av dagarna besökte vi Telas strand och efter det besökte vi Tornabé och Miami, två garifunabyar. Garifuna är ett folkslag som kommer från ön San Vicente och är en blandning av amazonasindianer och afrikanska slavar. I Tornabé lärde vi känna några killar som berättade för oss om projektet som håller på att utföras i grannbyn Miami som handlar om att bygga lyxhotell och golfbana utan att respektera lokalbefolkningens jorddelar. Miamis ekonomi kommer från fisket och husen är gjorda av halm och palmblad.
Vi besökte även Punta Izopo som också ligger nära en garifunaby. Guiden Carlos tog med oss på en liten paddelbåttur på floden Río Plátano. Vi såg mangroveträd som var äldre än hundra år och fruktfladdermöss. Carlos visste namnet på växterna vi såg och även på djuren som gömde sig i skogen. Vid ett tillfälle sa han "Titta på det där trädet, ser ni något djur?" Vi såg inget djur, men så fort vi närmade oss trädet kunde vi se hur hundratals fruktfladdermöss flög iväg med samma färg som trädstammen. Vi fick se stammar som "blödde" röd färg när man skar i dem. Det var en magisk känsla att paddla omkring och lyssna på Carlos när han berättade om byn, sin familj och erfarenheter som man oftast inte kan höra i städerna. Han berättade för oss att vid ett tillfälle hade en stingrocka brännt honom och vid två tillfällen en giftig orm. När ormen bet honom kände han hur hela hans kropp brändes och snabbt letade han upp två vitlöksklyftor, socker och malva. Det verkar vara extremt smärtsamt att bli biten av en orm och jag skulle inte vilja uppleva det.
Vi fortsatte resan till La Ceiba där de var mitt i karnevalfirandet. Vi hittade ett centralt hotell som även var ett bageri. På kvällen gick vi och lyssnade på "Punta" som är den traditionella musikstilen här på den karibiska kusten. Det fanns danstävlingar där det viktigaste är att visa hur man kan lösgöra attributen ifrån resten av kroppen. Där fanns även de typiska stånden med friterad mat. Däremot upptäckte vi att folket inte klädde ut sig vilket vi hade förväntat oss. Dagen efter lärde vi känna på hotellet två killar från Australien som gav oss olika råd angående öarna utanför kusten. De fick oss att ändra planen vi hade om att åka till ön Utila, för att i stället åka till Roatán.
Båtresan till Roatán varade bara i en och en halv timme, men den såg ut som en Tarantinoscen där alla kräkte till höger och vänster. Jag valde att ha ögonen stängda för att inte bli påverkad. När vi köpte båtbiljetten gav företaget oss en åksjuketablett som present.
Roatán är en vacker ö. Valerie-erfarenheten: För första gången under resans gång var vi tvungna att byta hotell. Vi lockades av det billiga priset och när vi väl kom fram till hotellet blev vi som förälskade i den surrealistiska konstruktionen av trävåningarna staplade på varandra utan en logisk planering. Santiago med sina svarta rastaflätor tog emot oss på hotellet med ett stort leende. Problemet började när vi skulle sätta igång med att laga mat i hotellets kök. Det fanns varken vatten, gas, knivar, kylskåp och väldigt lite ljus. Till slut började jag ändå att hacka löken med min lilla fickkniv med fladdermössen flygandes över mig. Jag började gråta, men jag vet inte om det var på grund av löken eller förtvivlan.
Dagen efter tog vi in på ett hotell med bungalows som var väldigt mycket dyrare, men finare. Jag var lycklig med mitt privata kök, trägolvet och hängmattan. Det tåls att tillägga att Roatán är dyrt och därför är det nödvändigt att ha ett kök för överlevnadens skull. Nu återkom glädjen och vi kunde på nytt laga mat som vi hade gjort i Costa Rica i början av resan. Under dagarna som vi stannade på ön snorklade vi mycket och Vicky till och med dök vid ett tillfälle med tub. Snorkelerfarenheten var sagolik. Vi kunde från strandkanten ensamma ta oss till djupare vatten och undervattensscenerna var fantastiska med färgglada fiskar och ett korallrev världskänt på grund av sin storlek och skönhet. Första dagen när vi kom till ön solade vi på stranden för att upptäcka att små flugor hade fyllt oss med kliandes bett. Från den dagen gjorde vi inget annat än att vara i vattnet.
Vi åkte tillbaks till La Ceiba för att ta bussen till Copán Ruinas. Det är en fin liten stad med kullerstensgator och tegeltak. Man kan se att staden har kunnat skapa en viss infrastruktur och arkitektur efter det att Copáns mayaruiner, som ligger en 2 kilometer från staden, upptäcktes. Vi fick lära känna konsthantverkarna Billy, Juancho och Rubén som vi umgicks med dagarna i Copán. Vicky lärde sig att göra makrame och hennes första verk som var ett armband gav hon bort till hennes goda väninna Rebecka. Jag vet inte om det var på grund av att hon tyckte synd om mig i och med att jag fick ligga sjuk på hotellet i tre dagar för att jag hade blivit matförgiftad av en tamarindojuice hos Doris pupusería.
När jag väl hade blivit frisk besökte vi ruinerna. Erfarenheten är oförglömlig med mayastadens stora kolumner av steler. Mitt i ruinerna fann vi en skolgrupp med barn som var cirka sju år gamla. Mitt på detta magiska ställe började vi att leka med barnen och de skrek oavbrutet "Rebe, Rebe!!!" och "Vicky, Vicky!!!". Vi fann ett kapokträd som imponerade oss med sin höjd och storlek.
Samma kvinna som hade matförgiftat mig (Doris), förtjusade oss med hennes stora leende och utsökta baleadas. "Las baleadas" är en klassisk maträtt i Honduras och vår basföda under veckorna i landet Den liknar en pannkaka och är gjord av vetemjöl. Den viks på hälften och inuti kletar man en massa av röda bönor, ost och en gräddliknande vätska. En avancerad version av baleadan är om den innehåller avokado och ägg och då kallas den för bolibaleada.
Doris berättade för oss hur det kan komma sig att maträtten heter baleadas. Baleada på spanska betyder "skott" det vill säga från ett vapen. Historien handlar just om en kvinnan som sålde baleadas på gatan, men maträtten hade inte något namn då. Försäljerskan blev skjuten, men dog inte. Efter den händelsen sade folk "låt oss gå och handla från den skjutne (=la baleada)" och så blev maträtten döpt.
Doris och henner dotter flydde från staden San Pedro Sula för några år sedan på grund av att de blev terroriserade av gatugänget MS-13. Nu försöker de att återuppbygga sina liv i Copán och ekonomin kommer just från denna lilla matsal med två bord som de har ställt upp i sitt hem bestående av ett rum. Dottern Mary som är 17 år gammal studerar för att bli sjuksköterska och vill gärna åka till Kuba med ett stipendium för att studera till läkare. Varje dag jobbar hon med sin mamma i matsalen och innan dess jobbade de med att sälja kläder på torget. Vicky och jag bestämde oss för att hjälpa dem med matsalens synlighet. Vi formgav menyn på ett neonfärgat rosa papper.
Våra sista stopp i Honduras var i bergsbyarna Gracias och Santa Rosa de Copán. I Gracias badade vi i heta källor i bergen där det fanns olika bassänger med mer eller mindre varmt vatten.
---------------------------------
Hejsan Honduras och hejsan Tegucigalpa!
Vi tyckte om Tegus centrum. Tegus är förkortningen på huvudstadens namn som alla använder i dagligt tal. Här finns ganska stor fattigdom och vi reagerade när vi såg skyltarna vid restaurangernas ingångar om att vapen inte var tillåtna och att det till och med fanns säkerhetsskåp där ägaren kunde lämna dem medans han eller hon åt.
Vi besökte museet om nationell identitet, men det var otroligt dåligt formgivet i alla avseenden. Det var som att läsa en bok i makroformat och man skulle behöva sova över för att ta sig igenom allt. Vi stannade i Tegus i två dagar för att sedan snabbt åka vidare till den karibiska kusten till staden Tela. En av dagarna besökte vi Telas strand och efter det besökte vi Tornabé och Miami, två garifunabyar. Garifuna är ett folkslag som kommer från ön San Vicente och är en blandning av amazonasindianer och afrikanska slavar. I Tornabé lärde vi känna några killar som berättade för oss om projektet som håller på att utföras i grannbyn Miami som handlar om att bygga lyxhotell och golfbana utan att respektera lokalbefolkningens jorddelar. Miamis ekonomi kommer från fisket och husen är gjorda av halm och palmblad.
Vi besökte även Punta Izopo som också ligger nära en garifunaby. Guiden Carlos tog med oss på en liten paddelbåttur på floden Río Plátano. Vi såg mangroveträd som var äldre än hundra år och fruktfladdermöss. Carlos visste namnet på växterna vi såg och även på djuren som gömde sig i skogen. Vid ett tillfälle sa han "Titta på det där trädet, ser ni något djur?" Vi såg inget djur, men så fort vi närmade oss trädet kunde vi se hur hundratals fruktfladdermöss flög iväg med samma färg som trädstammen. Vi fick se stammar som "blödde" röd färg när man skar i dem. Det var en magisk känsla att paddla omkring och lyssna på Carlos när han berättade om byn, sin familj och erfarenheter som man oftast inte kan höra i städerna. Han berättade för oss att vid ett tillfälle hade en stingrocka brännt honom och vid två tillfällen en giftig orm. När ormen bet honom kände han hur hela hans kropp brändes och snabbt letade han upp två vitlöksklyftor, socker och malva. Det verkar vara extremt smärtsamt att bli biten av en orm och jag skulle inte vilja uppleva det.
Vi fortsatte resan till La Ceiba där de var mitt i karnevalfirandet. Vi hittade ett centralt hotell som även var ett bageri. På kvällen gick vi och lyssnade på "Punta" som är den traditionella musikstilen här på den karibiska kusten. Det fanns danstävlingar där det viktigaste är att visa hur man kan lösgöra attributen ifrån resten av kroppen. Där fanns även de typiska stånden med friterad mat. Däremot upptäckte vi att folket inte klädde ut sig vilket vi hade förväntat oss. Dagen efter lärde vi känna på hotellet två killar från Australien som gav oss olika råd angående öarna utanför kusten. De fick oss att ändra planen vi hade om att åka till ön Utila, för att i stället åka till Roatán.
Båtresan till Roatán varade bara i en och en halv timme, men den såg ut som en Tarantinoscen där alla kräkte till höger och vänster. Jag valde att ha ögonen stängda för att inte bli påverkad. När vi köpte båtbiljetten gav företaget oss en åksjuketablett som present.
Roatán är en vacker ö. Valerie-erfarenheten: För första gången under resans gång var vi tvungna att byta hotell. Vi lockades av det billiga priset och när vi väl kom fram till hotellet blev vi som förälskade i den surrealistiska konstruktionen av trävåningarna staplade på varandra utan en logisk planering. Santiago med sina svarta rastaflätor tog emot oss på hotellet med ett stort leende. Problemet började när vi skulle sätta igång med att laga mat i hotellets kök. Det fanns varken vatten, gas, knivar, kylskåp och väldigt lite ljus. Till slut började jag ändå att hacka löken med min lilla fickkniv med fladdermössen flygandes över mig. Jag började gråta, men jag vet inte om det var på grund av löken eller förtvivlan.
Dagen efter tog vi in på ett hotell med bungalows som var väldigt mycket dyrare, men finare. Jag var lycklig med mitt privata kök, trägolvet och hängmattan. Det tåls att tillägga att Roatán är dyrt och därför är det nödvändigt att ha ett kök för överlevnadens skull. Nu återkom glädjen och vi kunde på nytt laga mat som vi hade gjort i Costa Rica i början av resan. Under dagarna som vi stannade på ön snorklade vi mycket och Vicky till och med dök vid ett tillfälle med tub. Snorkelerfarenheten var sagolik. Vi kunde från strandkanten ensamma ta oss till djupare vatten och undervattensscenerna var fantastiska med färgglada fiskar och ett korallrev världskänt på grund av sin storlek och skönhet. Första dagen när vi kom till ön solade vi på stranden för att upptäcka att små flugor hade fyllt oss med kliandes bett. Från den dagen gjorde vi inget annat än att vara i vattnet.
Vi åkte tillbaks till La Ceiba för att ta bussen till Copán Ruinas. Det är en fin liten stad med kullerstensgator och tegeltak. Man kan se att staden har kunnat skapa en viss infrastruktur och arkitektur efter det att Copáns mayaruiner, som ligger en 2 kilometer från staden, upptäcktes. Vi fick lära känna konsthantverkarna Billy, Juancho och Rubén som vi umgicks med dagarna i Copán. Vicky lärde sig att göra makrame och hennes första verk som var ett armband gav hon bort till hennes goda väninna Rebecka. Jag vet inte om det var på grund av att hon tyckte synd om mig i och med att jag fick ligga sjuk på hotellet i tre dagar för att jag hade blivit matförgiftad av en tamarindojuice hos Doris pupusería.
När jag väl hade blivit frisk besökte vi ruinerna. Erfarenheten är oförglömlig med mayastadens stora kolumner av steler. Mitt i ruinerna fann vi en skolgrupp med barn som var cirka sju år gamla. Mitt på detta magiska ställe började vi att leka med barnen och de skrek oavbrutet "Rebe, Rebe!!!" och "Vicky, Vicky!!!". Vi fann ett kapokträd som imponerade oss med sin höjd och storlek.
Samma kvinna som hade matförgiftat mig (Doris), förtjusade oss med hennes stora leende och utsökta baleadas. "Las baleadas" är en klassisk maträtt i Honduras och vår basföda under veckorna i landet Den liknar en pannkaka och är gjord av vetemjöl. Den viks på hälften och inuti kletar man en massa av röda bönor, ost och en gräddliknande vätska. En avancerad version av baleadan är om den innehåller avokado och ägg och då kallas den för bolibaleada.
Doris berättade för oss hur det kan komma sig att maträtten heter baleadas. Baleada på spanska betyder "skott" det vill säga från ett vapen. Historien handlar just om en kvinnan som sålde baleadas på gatan, men maträtten hade inte något namn då. Försäljerskan blev skjuten, men dog inte. Efter den händelsen sade folk "låt oss gå och handla från den skjutne (=la baleada)" och så blev maträtten döpt.
Doris och henner dotter flydde från staden San Pedro Sula för några år sedan på grund av att de blev terroriserade av gatugänget MS-13. Nu försöker de att återuppbygga sina liv i Copán och ekonomin kommer just från denna lilla matsal med två bord som de har ställt upp i sitt hem bestående av ett rum. Dottern Mary som är 17 år gammal studerar för att bli sjuksköterska och vill gärna åka till Kuba med ett stipendium för att studera till läkare. Varje dag jobbar hon med sin mamma i matsalen och innan dess jobbade de med att sälja kläder på torget. Vicky och jag bestämde oss för att hjälpa dem med matsalens synlighet. Vi formgav menyn på ett neonfärgat rosa papper.
Våra sista stopp i Honduras var i bergsbyarna Gracias och Santa Rosa de Copán. I Gracias badade vi i heta källor i bergen där det fanns olika bassänger med mer eller mindre varmt vatten.
No hay comentarios:
Publicar un comentario