Semuc Champey a / till Flores

Desde Antigua decidimos subir en autobús a Cobán solo para pasar la noche y al día siguiente irnos para Lanquín. Al llegar ahí, agarramos un pickup de carga para seguir los 40 minutos en una carretera de tierra y piedras saltando hasta llegar a Semuc Champey que es un parque natural al lado del río Cahabón. Nos quedamos en el hotel de Las Marías que está justo frente al río y a unos 15 minutos caminando hasta llegar al parque natural. Los caminos de tierra se iluminan del sol que parece estar viviendo encima de las montañas verdes que abrazan esta región. En Cobán nos habíamos preparado a nivel de alimentación seca ya que sabíamos que en el hostal no había cocina y conseguir comida barata no iba a ser fácil. Hicimos bien porque para satisfacer a nuestras panzas nos bastó la despensa.

El segundo día fuimos al parque natural. Empezamos por el mirador para el que tuvimos que caminar y escalar bastante por el bosque. Fue cansador, sin embargo valió la pena porque desde arriba pudimos visualizar este espectáculo de naturaleza pura. Vimos como el puente natural de piedra caliza que tiene unos 300 metros de largo fluye por el río Cahabón. La gran cantidad de pozas de 1 a 3 m de profundidad con color verde y turquesa parecían sacadas de un cuento de hadas de un país perdido. De hecho Semuc Champey significa "donde el río se hunde o desaparece" justamente por como el agua fluye por dos capas debajo y encima de la piedra caliza. Al llegar a las pozas nos sentamos en una banca natural creada entre lo que sería la cascada entre una poza y otra. Los peces pequeños comían de nuestros pies y así pudimos disfrutar un gran rato hasta que nos inundó la lluvia tropical.

El día siguiente en Semuc optamos por más aventura apuntándonos a una excursión en la cueva de Kan' Ba que es una gruta llena de murciélagos y agua hasta la cintura y a veces más. Antes de entrar en la gruta la idea era primero lanzarse en un columpio con cuerdas largas al río. Vicky se tiró y le encantó aparte del hecho que se soltó una de sus chanclas y le costó nadar en contra la corriente del río, pero se salvó. Yo soy una cagona y no lo hice. Vicky me comparó con su abuela Tata.

Junto con el grupito de unas 8 personas entramos con el guía a la gruta. No me lo podía creer cuando entré nadando entre murciélagos con una vela entre los dientes como única iluminación. Pura Indiana Jones. Vimos las formaciones interiores de la gruta que por el paso del tiempo y el goteo han tomado diferentes aspectos bellos y monstruosos. Pasamos por debajo de cascadas y por escaleras precarias hechas de cuerdas. La última parte antes de salir de la gruta pensé que iba a ser o el fin de la aventura de mi querida vida o una experiencia sobrehumana. El guía nos dirigió nadando hasta un agujero de más o menos un metro de diámetro dónde no se veía el fin. A la izquierda del agujero había una piedra que él nos explicó gritando para hacerse oir por el ruido de las cascadas, que iba a funcionar como un apoyo. Un apoyo para qué? pensé yo.

Y no nos dijo más sino que se tiró por el agujero para después sólo escucharse su voz, diciendo algo sobre la mano derecha. Yo le grité "Y el pie dónde???" No hubo respuesta así que mandé a Vicky al agujero y se lanzó, pero yo estaba agarrando su mano izquierda. Al final entendí que la debería soltar para que no se ahogara con el agua que fluía a gran velocidad por el agujero. Después me lancé yo con un miedo hasta la columna vertebral. El viaje fue rápido y corto, 1 metro o así, pero por qué no me lo dijo el guía!!??? Me había imaginado pasar por un túnel infinito y romperme los dientes.

Después de esta inyección de adrenalina decidimos seguir. El transporte entre Semuc Champey y la costa caribeña no es muy bueno por causa de las malas carreteras entre estas dos zonas. Por primera vez fuimos en shuttle hasta Río Dulce que tardó unas 5 horas. Nos quedamos en el lado sur del río, así que para ver la ciudad tuvimos que cruzar el puente más largo de Centroamérica que cruza entre el Lago de Izabal y la bahía de Amatique. Desde el río se ven muchos veleros y toda la vegetación verde en sus alrededores. Es lindo. La ciudad de Río Dulce en si no ofrecía más que una calle llena de puestos de venta de frutas y verduras etc.

Hicimos una excursión hasta la Finca Paraíso que es una cascada de agua caliente que viene de unas fuentes subterráneas y que se junta con el agua fría de la vertiente de un río. Nunca habíamos experimentado una cascada de este tipo, así que disfrutamos del masaje de los chorros golpeándonos por las espaldas. También entramos en una cuevita en una apertura debajo de la cascada que medía unos 2 metros por 1,5. Era una sensación de sueño estar en ese espacio pequeñito tan cerca de la pared de piedra que formaba pequeñas gotas que parecieran estar con ganas de salirse de su propia superficie. Incluso subimos encima de la cascada en un camino empinado de unos 10 metros pasando por cuevitas de murciélagos para acabar en una poza con agua poco profunda pero caliente. Nos acostamos en la poza mirando hacía el cielo hechos de árboles de diferentes tonalidades de verde. Esto es vida.

Desde Río Dulce organizamos una lancha que salió más barato que la pública con un señor llamado Justo y fuimos a Livingston. Livingston es puro caribe con gente negra con ascendencia garífuna. También hay una comunidad grande de indígenas y la mezcla de negritas con faldas cortas y las mujeres indígenas con sus faldas largas tradicionales realmente fue muy llamativa. Así que entre afros y trenzas largas paseamos por esta ciudad donde la gente era muy amable.

Nunca habíamos intercambiado tantas conversaciones con nadie en toda Guatemala como en Livingston. La playa sin embargo no ofrece mucho ya que está muy contaminada con basura, plásticos de todos los colores "decoran" las costas. Caminamos unos kilómetros en la playa de Quehueche para estar en un lugar más limpio. Otro día visitamos Los Siete Altares que es una formación de varias cascadas en medio de un bosque. Caminamos encima de las pequeñas cascadas para llegar a la poza más grande. El dueño de la tierra de Los Siete Altares es de origen garífuna y nos presentó a su mujer, los dos tienen unos 60 años, pero ella es de origen hindú que también anteriormente vivían en esa región pero que se han ido mezclándose con personas y ya no es tan obvio quien lleva esa sangre. Habían sido compañeros de la primaria y hace 10 años atrás volvieron a encontrarse y ahora están viviendo como pareja.

Ya estábamos con las mochilas puestas para dejar Livingston, pero nos faltaba probar el Guifiti, la bebida tradicional de la zona. Así que brindamos con este chupito hecho de canela y anís. No me gustó mucho, era muy fuerte y amargo. Fuimos desde Livingston a Puerto Barrios en lancha, con una fuerte lluvia en el medio y plásticos improvisados para cubrirse, para después pillar el autobús a Morales. Ahí estuvimos esperando el autobús que nos iba a a dejar de nuevo en Río Dulce, pero no vino porque había pasado un accidente en la carretera y el tráfico estaba estancado. Ya estábamos pensando en quedarnos a dormir en ese cruce, cuando por suerte Vicky nos organizó un ride con la policía!!!

El domingo 11 de septiembre hay elecciones presidenciales en Guatemala, por lo que cada pueblo y ciudad está plagado de propaganda de los mil y un partidos políticos que luchan por ganar. Las canciones de campaña con base de cumbia son fatales y nos han taladrado el cerebro desde que llegamos al país.

Llegamos a Río Dulce bastante tarde y a la mañana siguiente de una vez seguimos para Flores en el norte del país. Flores es capital del departamento de Petén y desde acá íbamos a poder visitar Tikal, las ruinas mayas.


---------------------------


Efter att ha besökt Antigua bestämde vi oss för att åka iväg med buss till Cobán för att övernatta och dagen efter fortsätta till Lanquín. När vi kom dit, tog vi en pickup med flak för att i 40 minuter fortsätta på en grusväg hoppandes fram till Semuc Champey som är en skog vid sidan om floden Cahabón. Vi stannade på hotellet Las Marías som ligger just framför floden och en 15 minuter gåendes från parken. Grusvägarna lyser upp av solen som verkar bo ovanför dessa gröna berg som kramar om regionen. I Cobán hade vi förberett oss vad det gäller torr mat i och med att vi visste att hotellet inte hade kök och det skulle inte vara lätt att hitta billig mat. Det var rätt lottat eftersom förrådet räckte de 3 nätterna som vi stannade i Semuc.

Den andra dagen gick vi till det som är den naturliga parken. Vi började med att gå upp till utsiktspunkten vilket innebar en hel del klättrande i skogen. Det var tröttsamt, men det var värt det för när vi väl var där uppe kunde vi se detta spektakel av grön natur. Vi kunde se hur denna naturligt gjorda bron av kalksten som är cirka 300 meter lång flyter på floden Cahabón. Den stora mängden av bassänger som är 1 till 3 meter djupa med grön-turkos färg verkade vara uttagna ur en saga om ett försvunnet land. Semuc Champey betyder "där floden sjunker eller försvinner" just på grund av hur vattnet flyter i två skickt, ett under och det andra över kalkstensbron. När vi kom fram till bassängerna satte vi oss på denna naturligt skapade bänk vid vattenfallet mellan två bassänger. De små fiskarna åt från våra fötter och på så vis njöt vi en lång stund tills vi överfölls av ett stort tropiskt regnfall.

Dagen efter i Semuc valde vi att fortsätta äventyret genom att anmäla oss till en utflykt till Kan' Ba grottan som är full av fladdermöss och vatten tills midjan och ibland djupare. Innan vi gick in i grottan var idén att svinga sig i en gunga på långa rep in i floden. Vicky kastade sig i havet med gungan och hon tyckte väldigt mycket om det förutom att hon höll på att förlora ena sandalen som lossnade lite vilket försvårade simmandet i motströms, men som sagt hon klarade sig. Jag som är en mes hoppade inte i med gungan. Vicky undrade om hon var och reste med sin mormor eller med en kompis.

Tillsammans med denna grupp som bestod av en cirka 8 personer gick vi in i grottan efter guiden. Jag kunde inte tro mina ögon när jag simmade i denna grotta full av fladdermöss med ett stearinljus mellan tänderna som min enda belysning. Rena rama Indiana Jones. Vi kunde se bergets olika former som efter tidens gång och massa droppande har skapat vackra och monsterliknande skulpturer. Vi klättrade under vattenfall och på enkla repstegar. Den sista delen av upptäcktsresandet i grottan trodde jag skulle vara mitt sista ögonblick i livet eller möjligtvis en erfarenhet som skulle ändra riktning i livet. Guiden ledde oss simmandes till ett hål som mätte cirka en meter i diameter där man inte kunde se slutet på hålet. Till vänster sida fanns det en sten som putade ut och guiden skrek, eftersom han försökte överrösta vattenfallens starka volym, att denna sten skulle fungera som stöd. "Ett stöd till vad?", tänkte jag.

Sedan sade han inte mer utan kastade sig igenom hålet för att sedan enbart höra hans röst som sade något om stenen och högerhanden. Jag skrek till honon, "Och mitt ben då, var ska jag sätta det?" Han svarade mig inte för jag tror inte att han hörde mig så jag skickade Vicky till hålet och hon hoppade i med högerhanden på stenen. Jag höll henne i vänsterhanden, men till slut förstod jag att jag borde släppa hennes hand för att hon inte skulle kvävas av vattnet som flöt på med stor hastighet genom hålet. Efter det kastade jag mig genom hålet och jag kände rädslan ända in i ryggraden. Resan var snabb och kort, en meter eller så. Men varför hade inte guiden sagt det till mig??? Jag trodde ju att jag skulle flyga igenom en oändligt lång tunnel och krossa tänderna.

Efter denna adrenalinsinjektion bestämde vi oss att fortsätta resan. Transporten mellan Semuc Champey och den karibiska kusten är inte särskilt bra på grund av de dåliga vägarna mellan de två områdena. För första gången valde vi att åka med shuttle till Río Dulce som tog en 5 timmar. Vi tog in på ett hotell söder om floden så för att se staden gick vi över Centralamerikas längsta bro som går över Izabalfloden och Amatiquebukten. Från floden ser man flera segelbåtar och den gröna växtligheten runt omkring. Det är vackert. Río Dulce som stad erbjuder inte så mycket mer än en gata full med stånd som säljer frukt och grönsaker etc.

Vi gjorde en utflykt till Finca Paraíso som är ett vattenfall med varmt vatten som kommer ifrån varma källor som blandas med det kalla vattnet från floden. Vi hade aldrig upplevt ett vattenfall av detta slag, så vi njöt av massagen som vattnet strömmade ut och slog i våra ryggar. Vi gick även in i en grotta under vattenfallet som var en cirka 2 meter lång och 1,5 meter djup. Det var en drömmande känsla att vara i ett så här litet utrymme så nära stenväggen som med tiden skapat små droppformationer som verkade vilja smita från dess egna yta. Vi klättrade även upp ovanpå vattenfallet på en brant gång som var en 10 meter lång och gick förbi små grottor med fladdermöss på vägen. Väl där uppe fanns det en liten bassäng med grunt vatten, men varmt. Vi lade oss på rygg i vattnet och tittade upp i himlen som var färgad av olika gröna bladnyanser från träden. Detta är liv.

Ifrån Río Dulce organiserade vi så att vi kunde åka med båt billigare än det offentliga alternativet tillsammans med föraren Justo som tog oss till Livingston. Livingston är helt och hållet Karibien med svart folk med garifunabakgrund. Där finns även ett stort antal urbefolkning och blandningen av svarta kvinnor i deras minikjolar och urbefolkningskvinnornas långa traditionella kjolar var slående. Så mellan afros och långa flätor promenerade vi i denna stad där människorna är väldigt trevliga.

Vi hade aldrig pratat så mycket med folket i Guatemala som vi gjorde med personerna i Livingston. Stränderna i staden är dock inte särskilt attraktiva för de är nedsmutsade av skräp, plast som "dekorerar" kusten i alla dess färger och former. Vi gick några kilometer på stranden Quehueche för att hitta ett renare område. Dagen efter besökte vi Los Siete Altares som är en vattenfallsformation av flera olika fall mitt inne i skogen. Vi gick ovanpå stenarna i de mindre vattenfallen för att till slut hamna i den sista och största bassängen. Ägaren till Los Siete Altares-terrängen är av garifunaursprung och han presenterade oss för sin fru. Båda två är i 60-årsåldern, men hon är av indiskt ursprung som förr i tiden var ganska vanligt i denna region. Men med tiden har detta indiska flod blandats upp och nu är det inte vanligt att finna dem. De hade varit skolkompisar i lågstadiet och för 10 år sedan träffade de varandra på nytt och nu bor de ihop som par.

Där stod vi färdiga för att dra vidare med ryggsäckarna på ryggarna när vi bestämde oss för att prova på Guifiti, den traditionella drycken i området. Vi skålade med denna shot gjord av kanel och anis. Jag tyckte inte särskilt mycket om det eftersom det var starkt och bittert. Vi åkte från Livingston till Puerto Barrios i båt, med ett regnfall över oss som vi skyddade oss ifrån med ett svart plast. Efter det tog vi bussen till Morales. Där fick vi vänta en lång stund på bussen som skulle ta oss på nytt till Río Dulce, men den kom aldrig för det hade hänt en olycka på motorvägen och trafiken stod still. Vi hade redan vant oss vid tanken att övernatta vid denna lilla korsning, när Vicky fixade så att vi kunde åka med polisen!!!

Söndagen den 11 september är det val här i Guatemala och alla byar och städer är överröstade med olika politiska budskap som vill vinna. Sångerna som partierna har komponerat är väldigt jobbiga och vi har fått höra på dem sedan vi kom till landet.

Vi kom fram till Río Dulce ganska sent och dagen efter fortsatte vi vidare till Flores som ligger norrut i landet. Flores är huvudstaden i provinsen Petén och här ifrån skulle vi kunna besöka Tikal, mayaruinerna.