¡Viva México!

Desde la frontera de México entramos al primer estado pegado a Guatemala que se llama Chiapas. Fuimos directamente a Palenque que es una ciudad que se sitúa en una zona tropical con mucho verde, cascadas y con unas majestuosas ruinas mayas. No nos quedamos en la ciudad sino que optamos por la posibilidad de dormir en El Panchán que es un espacio de bungalows y restaurantes en medio de la selva con flores rosas por todas partes.

Habíamos escuchado que uno podía entrar gratis a las ruinas de Palenque eligiendo un camino clandestino. Existían dos obstáculos, primero los guardias en la entrada del parque natural y segundo los guardias en la entrada para las ruinas. Vicky había investigado la primera parte del plan la noche antes del intento con ayuda de un artesano. Conseguimos pasar el parque natural, pero nos enredamos con la segunda parte del plan ya que teníamos poca o ninguna pista adonde ir. Al final acabamos en terreno privado después de haber jugado 007 atravesando cercos de púa. La dueña del terreno nos avisó que mejor salir antes que nos comieran los perros y así fue.

Las pirámides misteriosas y las historias sobre los emperadores y la población nos fascinó. Cabe destacar que nos gustaron más las descripciones de las diferentes edificaciones en Tikal que en Palenque. Bueno, es que en Palenque ni siquiera las había! Al salir del recinto de las ruinas visitamos el museo oficial que tenía piezas bien conservadas y buenas decripciones sobre la sociedad maya, con una réplica de la tumba de Pakal, el gran emperador que fue enterrado bajo uno de los monumentos mas impresionantes del sitio. Esta tumba subterránea fue encontrada por un arqueólogo mexicano hace alrededor de 50 años. Antes se permitían las visitas pero por ser peligroso entrar y para preservar el lugar, las prohibieron. Lo llamativo es que el sarcófago de piedra es más ancho que la puerta que rodea la tumba, lo que hace pensar que primero instalaron el sarcófago y luego levantaron los muros.

Al siguiente día visitamos Mi Sol-Ha que es una cascada de varios metros de altura y con mucha fuerza en su corriente de agua. De hecho intentamos meternos por detrás de la cascada con el piloto pero fue de película. Ni podíamos abrir los ojos para ver el camino por la fuerza del agua hacia las caras. También visitamos Agua Azul que es un conjunto de muchas cascadas con agua muy azul, pero como lo visitamos en invierno no era nada azul sino más bien color chocolate por todo el barro de las lluvias.

San Cristóbal de las Casas es una ciudad hermosa. Tiene un tamaño perfecto con sus calles empedradas y plazas llenas de gente, vendedores, indígenas, extranjeros ...mucha mezcla. Estuvimos haciendo muchas fotos, sobre todo al atardecer, donde la luz parece tener un brillo distinto al de cualquier otro lugar.

Nos volvimos a reuinir con el gran amigo Rubén que habíamos conocido en Honduras. Nos mostró donde podíamos vender los imanes ya que él vendía sus obras de macramé en la plaza de artesanía que es conocida por su gran oferta de productos. Como en la feria no tuvimos tanto éxito, elegimos vender por las calles y realmente nos sorprendimos a nosotras mismas por la ganancia... Además con la excusa de la venta hicimos amigos y amigas por donde caminábamos. Eso nos ayudó a tener entradas gratuitas para el baile por las noches.

Conocimos a Javier, un amigo andaluz de Rubén, que se convirtió a un héroe para nosotras dado que viaja solo por Centroamérica con su perrita guía Ama y es ciego. Con Javi y Rubén subimos al mirador de San Cris y vimos una bandera mexicana tan grande que se escuchaba el ruido de la tela como un ser volador gigantesco.

Fuimos al museo de medicina tradicional maya y aprendimos que si uno está embarazada no hay que comer ni aguacate ni cebolla. Con todo el guacamole que consumimos en este viaje... Vimos un video que mostraba como es la forma de parir entre los indígenas de la zona. Lo que nos llamó la atención es que la mujer que está de rodillas agarra a su pareja por los hombros que está sentado en frente de ella en una silla y la partera detrás ayudando. Me parece bonito ver el parto como un acto de tres.

El Cañón del Sumidero es impresionante y al pasar por la gran grieta de la montaña una se sentía muy pequeña en la lancha que nos llevó por el río. El río en si es la casa de cocodrilos y vimos dos que eran muy grande de unos tres metros de largo. También pasamos por dos cascadas muy empinadas que reflejaban la luz del sol intensamente en sus caídas. Como era la época de lluvia se llena el río de basura de todo tipo, pero las botellas de plástico ganaron el primer premio y por los troncos de madera flotando la lancha casi no podía pasar.

El próximo destino fue la playa Mazunte en el estado Oaxaca, en el Pacífico. Dormimos en el hostel Lalo que lo maneja Lucas, un chico artesano muy divertido. Como eramos las únicas en su hostal, aparte de los alacranes, acabamos compartiendo una cena de gnocchis caseros. La playa de Mazunte es ancha y bonita, pero tiene olas muy grandes. Como no era época de vacaciones casi no había gente en el pueblo y la playa. Por suerte descubrimos la playa vecina, San Agustinillo, que tiene un apartado de la playa que está protegido por unas rocas en el mar y así podíamos meternos al agua sin ahogarnos, que además era muy muy transparente. Me hice una amiga de 9 años que me mostró una piscina natural escondida al lado de la orilla.

También visitamos la playa Zipolite al lado de San Agustillo, pero fue inútil ya que las olas ni nos dejaron pasar de la orilla, con un cartel colgado que alertaba sobre el peligro de las corrientes. Nos quedamos en la playa de San Agustinillo y ahí conocimos a Fausto que tiene un hotel ahí mismo. Nos invitó a ir a visitar la playa Escobilla para ver una "arribada": las tortugas marinas van llegando en el atardecer a ocupar la playa para poner sus huevos. En el auto de Fausto conocimos a la valenciana Mónica, la americana Kristen y Juan Carlos, un personajín de Mallorca que le encanta cantar Serrat. La experiencia en Escobilla fue espectacular e inolvidable. Las tortugas llegaron a ser miles al anochecer y son grandes, entre 35 y 40 kilos y casi un metro de largo. Se ve que están en estado de trance ya que no se cortaron en su procedimiento de poner los huevos incluso cuando nos acercamos. Dicen que ponen cerca de 100, pero que solo 2 sobreviven en promedio. Por la noche acompañamos a nuestros amigos a cenar y la noche se hizo intensa con Juan Carlos cantando "La Puerta de Alcalá" arriba de la mesa y mostrándole el trasero a todos los presentes. Nos reíamos mucho. El día siguiente fuimos a una bahía llamada Magüey en Huatulco, con Fausto y Juan Carlos... el mar era transparente y calmado.




------------------------------------------------------------



Efter att ha passerat den mexikanska gränsen kom vi in i den första staten intill Guatemala som heter Chiapas. Vi åkte direkt till Palenque som är en stad som ligger i en tropisk zon med mängder av grönt, vattenfall och majestätiska mayaruiner. Vi övernattade inte i staden utan valde istället att sova i El Panchán som är ett område med bungalows och restauranger mitt i djungeln med rosa blommor på alla håll och kanter. 

Vi hade hört att man kunde komma in gratis till Palenques mayaruiner genom att välja en hemlig väg. Det fanns två hinder, först väktarna i naturparkens ingång och sedan väktarna till ruinerna. Vicky hade undersökt den första delen av planen kvällen innan försöket med hjälp av en hantverkare. Vi lyckades komma igenom naturparken, men det strulade till sig vid andra delen av planen i och med att vi hade få eller till och med inga ledtrådar om vart vi borde gå. Vi kom slutligen in i privat mark efter att ha lekt 007 och ha klämt igenom oss genom taggtrådsstängsel. Markens ägarinna informerade oss om att det skulle vara bättre om vi gick vår väg innan hundarna bet oss så så fick det bli.

De mystiska pyramiderna och historierna om härskarna och befolkningen fascinerade oss. Vi tyckte dock bättre om beskrivningarna om de olika byggnaderna i Tikal än i Palenque för här fanns det inte ens några. När vi gick ut ifrån ruinernas inhängnad besökte vi det officiella museet som visade välbevarade objekt och bra redogörelser om mayasamhället, med en replik av Pakals grav, den stora härskaren som blev begravd under ett av områdets mest imponerande monument. Graven hittades av en mexikansk arkeolog för cirka 50 år sedan. Innan var det tillåtet att besöka graven, men på grund av risk och för att bevara stället, förbjöds det tillträde. Det underliga är att sarkofagen av sten är bredare än gravens ingång, vilket påvisar att först installerades sarkofagen och sedan monumentet. 

Dagen efter besökte vi Mi Sol-Ha som är ett flera meter högt vattenfall med stor fallkraft. Vi försökte till och med ta oss bakom vattenfallet med regnrocken på, men det var omöjligt. Vi kunde inte ens öppna ögonen för att se vägen framför oss på grund av vattnets kraft mot våra ansikten. Vi gästade även Agua Azul som är en samling av en massa vattenfall med väldigt blått vatten, men eftersom vi var där vid vintertid hade vattnet en chokladbrun färg på grund av leran som kommer med regnet.

San Cristóbal de las Casas är en vacker stad. Den är av perfekt storlek med dess kullerstensgator och torg fulla med folk, försäljare, urbefolkning, utlänningar...en stor blandning. Vi tog en massa foton speciellt vid skymning där ljuset såg ut att ha en annorlunda ljusstyrka än andra ställen.

Vi träffade på nytt vår käre vän Rubén som vi hade lärt känna i Honduras. Han visade oss vart vi kunde sälja magneterna då han sålde sina makrameverk på hantverkartorget som är känt för sitt stora sortiment av produkter. I takt med att vi inte fick sålt särskilt mycket valde vi att sälja på gatorna och vi kom att överraska oss själva med vinsten...Dessutom med säljandet som ursäkt fick vi kompisar här och var. Detta hjälpte oss att få gratis inträde till dansen på kvällarna.

Vi lärde känna Javier, Rubens andalusiske vän, som blev till en hjälte i våra ögon eftersom han reser ensam omkring i Centralamerika med sin ledhund Ama och han är blind. Tillsammans med Javi och Ruben gick vi upp till utsiktsplatsen i San Cris och där såg vi en mexikansk flagga så stor att man hörde dess väsen som om det vore ifrån en gigantiskt stor flygande varelse.        

Vi besökte museet inom traditionell mayamedicin och där lärde vi oss att om man är gravid ska man inte äta avokado och lök. Vi kom att tänka på all guacamole som vi ätit under resan...Vi såg en video som visade hur en förlossning går till hos urbefolkningen i området. Det som uppmärksammade oss var att kvinnan som sitter på huk tar tag i sin partner runt axlarna som sitter framför henne på en stol och barnmorskan hjälper till bakifrån. Jag tycker att det är vackert att tänka på en förlossning med tre involverade.

Sumidero-kanjonen är imponerande och när vi passerade genom den stora sprickan i berget kände man sig väldigt liten sittandes i båten som körde oss genom floden. Floden i sig är hem till krokodiler och vi såg två stycken mycket stora som var en tre meter långa. Vi körde även förbi två väldigt branta vattenfall som reflekterade solens ljus intensivt vid vattnets fall. I och med att det var regnperiod fylls floden av skräp av alla slag, men plastflaskorna vann föstapriset och på grund av stammarna som flöt omkring kunde vi knappt komma förbi med båten. 

Nästa destination var Mazunte-stranden i staten Oaxaca, vid Stilla havet. Vi sov i ett hostel som heter Lalo som Lucas tar hand om. Han är en hantverkare som är himla rolig och eftersom vi var de enda gästerna bortsett ifrån skorpionerna åt vi middag ihop, hemmalagade gnocchis. Mazunte är en bred och vacker strand, men med stora vågor. Eftersom det inte var högsäsång fanns det knappt något folk i byn och stranden. Som tur var upptäckte vi grannstranden San Agustinillo vars ena del skyddas av stenblock i havet och på så vis kunde vi bada lite utan av drunkna i detta underbara genomskinliga vatten. Jag fick en kompis i 9-årsåldern som visade mig en gömd naturlig pool vid sidan av sandstranden.  

Vi åkte även till stranden Zipolite som ligger bredvid San Agustinillo, men det var lönlöst för vågorna lät oss inte gå längre än strandkanten. Det fanns flera skyltar som varnade för de kraftiga strömmarna. Vi stannade således i San Agustinillo och där lärde vi känna Fausto som har ett hotell på stranden. Han bjöd oss till stranden Escobilla för att se hur vattensköldpaddorna ockuperar stranden för att lägga sina ägg. I Faustos bil lärde vi känna Monica från Valencia, Kristen från USA och Juan Carlos, en rolig prick från Mallorca som älskar att sjunga Serrat. Erfarenheten vid Escobilla var ett oförglömligt spektakel. Sköldpaddorna kom att bli ett tusental då solen gick ned och de är stora, mellan 35 och 40 kilon och nästan 1 meter långa. Man kunde se att de var i trans för de bröt inte sin process med att lägga äggen när vi närmade oss. Vi fick reda på att av 100 ägg överlever bara cirka 2. På kvällen följde vi med våra vänner när de skulle äta nattamål och kvällen blev intensiv med Juan Carlos som sjöng "Puerta de Alcalá" dansandes på bordet med gumpen bar. Vi skrattade mycket. Dagen efter åkte vi till en bukt som heter Magüey i Huatulco, med Fausto och Juan Carlos...havet var genomskilnigt och lugnt.